nadernas yppiga gestaltning och att ur mångfalden söka uppspana enheten, att framställa sammanhanget mellan de ur hvarandra framgångna gestalterna samt lagenligt och bestämdt formulera dessa lagar. En af den botaniska vetenskapens viktigaste grenar, nämligen lären om växternas former och deras utveckling, morfologien, fick härigenom ny fart.
De växlande bladformerna hade af ålder fängslat botanisternas uppmärksamhet och gifvit anledning till olika tydningar. Redan Linné hade på sin tid talat om en bladens omgestaltning och sökt orsaken till densamma i aftagande näring, som skulle uppträda lokalt. Det blef emellertid först Goethe, som under sina naturvetenskapliga studier uppställde läran om växternas metamorfos och framlade densamma i en skrift, som genom den uppmuntran och sporre till liknande studier, den utöfvade, blifvit af betydelse.
Enligt Goethes förklaring af växternas metamorfos, uppbygges växten gradvis af ett grundorgan, bladet, som utgår från knutarne på en stängel eller ett axelorgan, och under omväxlande sammandragning och utvidgning utvecklar sig från de lägsta, merendels underjordiska organ, som fått namn af fröflikar eller hjärtblad, kotyledoner, i sex olika, men allt högre former till de egentliga bladen, löfbladen, hvilka under inflytande af ljus och luft stå på en högre grad af utbildning och förfining, och därnäst till hvad Linné kallade “kalk", som endast är en hopgyttring af dessa grundorgan, ombildade på ett egendomligt sätt, samt vidare till “coronan” eller blomkronan, liksom kalken, också bestående af flera kring en medelpunkt grupperade blad, men i allmänhet omfångsrikare än kalkens blad, dessutom finare, spädare och af brokigare färgprakt. Öfver coronan följer på femte steget frömjölskärlens grupp eller ståndarne, hvilka äfven måste tydas som blad, ehuru de icke motsvara den vanliga föreställningen om sådana. I frömjölskärlen äro bladen sammandragna till det yttersta, delvis nästan trådformiga, och till dessa blad, som utveckla frömjölet, sluter sig omsider den den sjette afdelningen, bildad af blad, som åter äro bredare anlagda och i hvilka växten för sista gången utbreder sig. Dessa blad äro fruktbladen, hvilka sammansluta sig kring stängelns öfversta del och omhölja fröna, som utbilda sig ur stängelns ändpunkt.”
Växten uppbygges sålunda af blad, hvilka visserligen antaga de mångfaldigaste gestalter, motsvarande de sex stegen till fullkomning, men dock icke dölja den “inre identiteten.” På detta sätt sökte Goethe klarare än alla sina föregångare och samtida “återföra den härliga världsträdgårdens mångfaldiga särskilda företeelser till en allmän, enkel princip” och kom därigenom till sin föreställning om en “urplanta”, ett ideal, hvars förverkligande naturen ernår i de särskilda delarnes tusenfaldiga omväxling.
Läran om växternas metamorfos och föreställningen om en ideal växt blef källan till den på utvecklingshistorien grundade riktning, som skulle inverka befruktande på botanikens alla grenar. Man kom nämligen till den öfvertygelsen, att hvarje växt undergår en ständig omgestaltning, som fortlöper i en bestämd följd och att således hvarje art uppbygges efter en i allmänna drag fastställd plan samt endast i yttre afseenden visar förändringar, hvilka visserligen vid flyktig betraktelse ofta falla mera i ögonen än riktning och läge hos de delar, hvilka, liksom grundmurar, utgöra hela byggnadsver-
