fattare på zoologiens, botanikens, mineralogiens och kemiens område — ändå mera berömd såsom fader och farfader till två af Sveriges störste vetenskapsidkare och naturforskare af europeiskt rykte — en Pehr Osbeck och den utmärkte lafkännaren Acharius gåfvo honom, att ägna sig åt botaniken, i hvilket ämne Agardh 1811 utnämndes till professor efter Jahan Retzius. Algerna blefvo det område, hvilket han särskildt utsåg åt sin forskning och på hvilket han också skulle uppträda såsom reformator och grundläggare af en vetenskapligt systematisk behandling. Under en resa 1827 till Venedig och Triest, hvarest Agardh studerade hafsalgerna, lärde han på återvägen i Karlsbad känna filosofen Schelling, för hvars idéer Agardh någon tid icke visade sig helt och hållet otillgänglig i sina senare växtanatomiska och växtfysiologiska studier, ehuru han visst icke på långt när gjorde sig skyldig till de öfverdrifter och meningslösa spekulationer, hvilka vidlåda de naturfilosofiskt anstrukna tyska forskare, som voro hans samtida. Eljest betraktade han Robert Brown, denne nyktre, objektive forskare, som icke berördes af några naturfilosofiska fantasier, såsom den botaniska vetenskapens största och förnämsta ledstjärna, och om Agardh kan sägas “ha stått på gränsen mellan två olika riktningar, den naturfilosofiskt spekulativa och den moderna experimentellt induktiva,” så har han också i sin afhandling om characéernas anatomi och saftrörelse, äfvensom i den om ormbunkarnes groning, visat sig tillhöra den senare riktningen, och dessa afhandlingar äro som sådana de första från svensk hand. Agardh fick emellertid icke gifva allt hvad han såsom naturforskare kunnat gifva; hans bana såsom sådan afbröts af andra sysselsättningar, ity att den snillrike mannens begåfning och arbetsförmåga togos i anspråk på annat håll.
Hvad Agardh gjorde för att lära känna algerna, skulle Elias Fries, född 1794, död såsom professor i botanik i Uppsala 1878, göra för svamparne, genom hvilkas vetenskapliga behandling han blef mykologiens grundläggare. Sina första studier öfver svamparne framlade han i sina Observationes mycologicae (1815—1818), och ända till sin död sysselsatte han sig med deras studium, hvars resultat föreligga i det stora praktverk han efterlämnat öfver denna växtklass. Men om han också under nära två mansåldrar ägnade densamma sin uppmärksamhet, så hindrade detta likväl icke att han äfven bearbetade andra växtklasser i en rad kritiska studier och dessutom framlade ett utförligt naturligt system öfver växtriket, hvilket bär hans namn. Fries var för öfrigt lika framstående såsom lärare och populär skriftställare och högt uppburen i båda dessa egenskaper. I Uppsala blef han en “Linnæus redivivus” sade man, hvars föredrag voro verkliga högtidsstunder, och de populära naturskildringar, som han utgifvit under titeln “Botaniska utflykter,” höra till det yppersta af detta slag, som flutit ur svensk penna, om också, såsom han själf i sitt inträdestal i svenska akademien framhöll, “språket, fast naturvetenskaperna erbjuda ett rikt fält för snillet och smaken, i deras verkstäder likväl måste kläda sig i enklare dräkt än i vittert lag.”
Om växternas artbeskrifning och systematik under århundradets första årtionden öfvervägande utgjorde föremål för den botaniska forskningen, saknades dock icke heller försök att uppfatta växtgestalterna i deras tillblifvande, att återföra dem till deras ursprung, att steg för steg följa den oändliga mängden af växtarter, rikedomen af blad- och blomformer och cellernas och väf-
