1799-1804.
Den 9 thermidor (27 juli) 1794 störtades Robespierre och efter hans fall kunde Frankrike åter andas friare och börja öfverskåda hela vidden af de olyckor, revolutionen och dess följeslagare, skräckväldet, dragit öfver detsamma. Vid gränserna rasade kriget, och den unga republiken hade att värja sig icke allenast mot det koaliserade Europa, utan äfven mot en del af den konungatrogna befolkningen inom landets egna gränser. Nationens välstånd var tillintetgjordt, statens kassor tömda, liksom dess tillgångar förslösade, missbruket med assignaters utfärdande hade föranledt allmän bankrutt, och till det kaos, som föranleddes af den allmänna sammanstörtningen, hade armodet och nöden sällat sig för att göra landets belägenhet så förtviflad som möjligt.
I oktober 1795 måste konventet lämna plats för ett af fem medlemmar bestående direktorium, som skulle utöfva den verkställande makten och vid hvars sida ställdes två kamrar: de äldstes råd och de femhundrades råd; under denna nya regering skulle den franska statens återuppbyggande taga sin början. Den nya styrelsen blef emellertid genast en oligarki, hvars enda tanke var den fräckaste korruption och sedeslöshet. Det kunde icke heller vara annorlunda, då ett stort inflytande utöfvades i direktoriet af en sådan man som Barras, under Robespierre anhängare af skräckväldet, “före detta officer, af adlig börd, med förbindligt sätt, utrustad med stor beslutsamhet och en hård hand, lika färdig att stjäla en börs som att företaga en statskupp, röfva bort en furste eller plundra ett kloster.” Den ära och glans, som Frankrikes arméer under befälhafvare, till hvilka världen knappt sett motstycken, förvärfvade sig genom sina segrar och eröfringar, kunde
