under sådana omständigheter icke vara tillfyllestgörande ersättning för oordningen i förvaltningen, svagheten hos regeringen och bristen inom landet. En allt starkare längtan började också förspörjas efter den starka hand, some kunde kasta den föraktade och fördärfvade direktorialregeringen öfver ände, återupprätta en tryggad borgerlig ordning, stäfja slöseriet, underslefven och korruptionen och återskänka landet det välstånd, det så länge saknat.
Under sådana omständigheter hotades Frankrike af en ny invasion, då den andra koalitionen af 1799 lät sina arméer i nordost, i öster och söder rycka mot det. Visserligen kastades fienden tillbaka öfver de gränser, konventet föreskrifvit Frankrike, men dessa gränser voro lika litet betryggade som republiken var befäst i det inre, och Europa erkände hvarken de förra eller den senare.
Kriget måste för den skull fortsättas, men nationen hade åter sett invasionen och med denna skräckregeringen skymta fram, och den fasa, som härvid grep henne, var sådan, att direktoriet, hvilket alla förebrådde att ha framkallat faran, förlorade hvarje stöd; ingen var villig att hålla det räkning för de segrar, som afvärjt densamma. Man började dessutom så mycket ifrigare åstunda fred som Frankrike, trots direktoriets ödeläggande förvaltning, tack vare sin fruktbara jord och sina invånares arbete och sparsamhet, började känna sig i stånd att draga nytta af freden. De senaste årens skördar hade varit goda, men detta oaktadt hade brödet varit dyrt, och som hela den kraftfulla ungdomen befann sig vid armén, saknades armar på landsbygden. Statens kassor voro tomma, men bonden, som klagade öfver sin nöd, betalade inga skatter eller erlade dem, liksom på hån, i assignater. Sitt arrende, ja, till och med sina skulder vägrade han betala, och då denna vägran drabbade släktingar till emigrerade, ansågs den för patriotisk. Bonden såg sig under sådana förhållanden i stånd att “lägga af” och gjorde också detta i den säkraste formen; han köpte nämligen för billigt pris nationalgods, som han betalade med assignater, och sin på detta sätt förvärfvade jord odlade han med omsorg och var han beredd att försvara till det yttersta. Men jordens ägande var förknippadt med själfva statens bestånd och band på detta sätt bonden vid republikens välgång. Som ingen handel fanns i städerna, spekulerade man därstädes på agiot, och penningmännen, som slagit under sig guldet, ropade på freden, som skulle tillåta dem att trygga och begagna sin vinst till annat än osäkra leveranser till armén eller procentarelån till den bankrutta statskassan. Ingendera af dessa klasser önskade en återgång till det förflutna, som endast skulle beröfva dem deras egendom och afklippa deras förhoppningar på arbete och välstånd. Så mycket mera fäste de sig i stället vid den borgerliga frihetens verkliga fördelar, af hvilka de önskade komma i säkert och ostördt åtnjutande under hägnet af borgerliga lagar, lika mycket hvem som stiftade dem eller huru de affattades, blott de motsvarade lifvets omedelbara och nödvändiga kraf; den politiska friheten spelade för dem däremot en underordnad roll, och om “statens författning bekymrade sig,” säger Sorel, “endast ett fåtal.” Partierna hade slutligen blifvit till den grad trötta på sig själfva och på hvarandra, att de voro beredda att underordna sig en gemensam skiljedomare, om också endast af ömsesidig motvilja. Sålunda längtade man på alla håll efter en förändring; man kände sig hindrad, kväfd, och då man icke förmådde slita sina band, sökta man en hand, som kunde afskära dem.
