erts, född 1789, hvilken 1825 i Manchester uppfann den själfverkande (self-acting) spinnmaskinen.
På detta sätt utvecklade sig maskinspinneriet ur bomullsmanufakturen för att i sin ordning åter bli den mäktigaste häfstången för denna. Då det nämligen började saknas vätfvare och väfstolar för att förarbeta det i massor spunna garnet, i synnerhet sedan spinningen befordrats ännu mera genom ångans införande såsom drifkraft, uppfann d:r Edmund Cartwright, född 1743, död 1823, ursprungligen präst, 1786 den mekaniska väfstolen, som visserligen i början icke vann synnerligt bifall, men sedermera småningom förbättrades, först af uppfinnaren själf, därnäst af bröderna Grimshaw i Manchester äfvensom af William Radcliffe, född 1761, död utfattig och bortglömd 1842, Horrocks, Robert Miller och slutligen äfven af Watt.
År 1813 syntes införandet af mekaniska väfstolar vilja utbreda sig i större omfång, men bland arbetarne, hvilka alltid betraktat maskinerna med sneda blickar, hade under tiden oviljan öfver deras införande hopat sig till en storm, som just detta år utbröt i de engelska arbetarnes största uppror mot maskinerna, vid hvilket nästan alla maskinväfstolar förstördes, men som också ställde deras nytta i klaraste dag, och redan 1820 arbetade åter 12,150 mekaniska väfstolar i England och 2,000 i Skotland; dessa tal hade 1829 stigit till 45,500 och 10,783, och 1833 beräknades antalet mekaniska väfstolar i England till 85,000 och i Skotland till 15,000.
Af största betydelse för hela bomullsindustrien måste därnäst uppfinningen af artificiella blekningsmetoder vara. I sina “Kemiska bref” anmärker den store kemisten Justus von Liebig, att bomullsindustrien i England aldrig skulle ha kunnat svinga sig upp till en sådan höjd utan “snabb-blekning.” “En fabrik i Glasgow”, säger han, “bleker dagligen 1,400 stycken bomullstyg, vinter och sommar likadant. Beräknas arbetsåret till 300 dagar, gifver detta ett kvantum af 420,000 stycken. Som nu blekningen på gräset i fria luften kan pågå högst ett halft år, så måste man bleka dessa 420,000 bomullstygstycken under sommaren, och hvarje stycke måste underkastas naturblekningen 5 till 8 månader, så kan man tänka sig den landstracka, som behöfdes för att bleka åt denna enda fabrik. Räknar man stycket till 60 alnars längd och 2 alnars bredd, så erhåller man 3,360,000 kvadratfot!” Genom sin metod att till blekning använda klorföreningar inlade den franske kemisten Berthollet, 1748—1822, stor förtjänst om snabb-blekningen, en förtjänst, som han dock delade med Tennant m. fl.
Bomullsindustriens uppsving och utsträckning voro så hastiga, att redan 1805 införseln af indiska bomullsväfnader nästan alldeles afstannade, och något senare omvändes denna handels gång så fullstärdigt, att England utförde bomullstyger till Indien. Manchester och Glasgow växte hastigt upp till stora städer, och i deras omgifning uppstod liksom med ett trollslag en hel rad nya och betydande orter. År 1757, således innan den egentliga maskinindustrien tog sin början, räknade Manchester 18,000 invånare, ett halft århundrade därefter eller 1801 icke mindre än 84,000 men 1837, således efter ytterligare ett halft århundrade, 450,000 invånare, medan Liverpool såsom Manchesters hamn från ett litet näste uppväxte till en stad med 300,000 invånare.
