öfvertygelse i de tändande tal, hvilka han höll 1807—1808, vände sig till “den tyska nationen.” På bänkarne i föreläsningssalen sutto franska spioner, och stundom öfverröstades hans ord af de franska trummornas dån från gatan; men detta störde icke den modige mannen, då han talade icke som speciellt preussisk patriot, utan lät sina ord besjälas af en vidsträcktare, äkta fosterlandskärlek. “Jag talar för tyskar rätt och slätt, om tyskar rätt och slätt och erkänner alldeles icke, utan undanskjuter och förkastar alla de söndrande åtskillnader, som olyckliga händelser sedan århundraden tillbaka gjort i nationernas enhet.” För den af faran exalterade ungdomen gjorde han sig till en vältalig tolk af det af Kant uppställda pliktbegreppet och af hans fordran på absolut pliktuppfyllelse och förklarade Kants upphöjda och stränga lära om den “kategoriska imperativen” samt framhöll, att ingen vore ansvarig blott för sig själf och sitt eget öde, utan att medborgerlig feghet kunde döma ett helt folk till döden. De maningar, böner och besvärjelser, med hvilka han vände sig till ung och gammal, till affärsmän, tänkare, lärde och skriftställare, till Tysklands furstar och alla tyskar, voro icke fåfänga. Verkningarna af hans modiga gärning gingo utöfver den krets, som hörde hans ord, och voro ändå, lika stora och djupa; Fichte skref icke blott för Tyskland, utan för hela mänskligheten och “ännu i dag,” säger en fransk historisk författare, “äro hans tal de besegrades och förtrycktes tröst.”
Till katedern skulle skådebanan sälla sig. Liksom Fichte hade äfven Heinrich von Kleist genomgått Kants skola, och nu framkallade hos honom främlingsherraväldets förtryck den smärta och harm, som gåfvo sig luft i hans tragedi “Hermannsslaget,” hämndens mest storslagna drama, i hvilket man i Hermanns person har att se det tyska folket af 1809, som skulle resa sig mot arffienden; i de förrädiska germaniska furstarne, Aristan, Fust och hvad de alla heta, åter Rhenkonfederationens medlemmar, i Varus åter den brutale franske marskalken med formernas fernissa, i Ventidius den franske diplomaten, som har större framgång i damernas boudoarer än vid det hof, där han är ackrediterad. Det blef emellertid icke Kleist förunnadt att upplefva styckets uppförande. Hemsökt af djup melankoli, sannolikt äfven bruten af ständiga motgångar, begick han den 21 november 1811 själfmord, sedan han dessförinnan i kraft af ett gifvet löfte skjutit sin väninna, som trodde sig lida af en obotlig sjukdom.
Slutligen verkade Schleiermacher genom sina predikningar, sedan han från det af Napoleon upphäfda universitetet i Halle flyttat till Berlin, och tydde vältaligt tidens tecken, på samma gång han på sitt toleranta sätt intalade sina åhörare mod och förtröstan till bättre tider.
För att sprida de åsikter och läror, som sålunda framställdes, till allt vidare kretsar och befordra ett sedligt lif och ett fosterländskt tänkesätt bildade sig äfven på många orter hemliga sällskap och föreningar. Största betydelsen hade bland dessa det på våren 1808 i Königsberg bildade s. k. “Tugendbund,” hvilket förgrenade sig öfver hela Preussen och bland sina medlemmar räknade officerare, ämbetsmän, lärde, jordägare. Detta dygdeförbund upplöstes emellertid redan 1809, men om dess omedelbara betydelse också ansenligt öfverskattats, så bidrog det likväl icke obetydligt till att framkalla den stämning, ur hvilken sedermera befrielsekrigens folkresning skulle framgå.
