Till dessa den fjättrade folkandens befriare genom ordet slöto sig emellertid äfven handlingens män, hvilkas angelägnaste uppgift måste vara att ur spillrorna uppföra en ny stat på nya och bättre grundvalar än den upplysta despotismens.
Den man, som i främsta rummet öfvertog detta värf eller som åtminstone intog den förnämsta ställningen bland sina medarbetare på Preussens nydaning var friherre Heinrich Friedrich Karl vom und zum Stein från Nassau, tillhörig en gammal riksomedelbar riddarsläkt, hvars stamgods, efter hvilket den bar sitt namn, låg vid Lahn. Född den 26 oktober 1757, ingick han 1780 i Preussens tjänst, i hvilken han redan 1804 såsom ledare af finans-, tull- och fabriksväsendet genomförde flera välgörande och tidsenliga reformer, exempelvis upphäfvandet af alla inre, lands- och provinsialtullar och upprättandet af en statistisk byrå. Efter katastrofen vid Jena ville Fredrik Wilhelm III göra Stein till utrikesminister, men då monarken icke kunde förlika sig med Steins förslag att reformera ministerrådet, aflägsna det hemliga kabinettets biregering och helt och hållet skilja sig från sina förra rådgifvare, föranledde detta en brytning. Stein entledigades ur den preussiska statstjänsten i ytterst onådiga ordalag, såsom en motspänstig, trotsig, hårdnackad och olydig tjänare, hvilken, pockande på sina talanger, vore långt ifrån att ha statens bästa för ögonen och endast läte leda sig af lidelse och personligt hat.” Efter freden i Tilsit nödgades konungen emellertid åter vända sig till Stein, och denne trädde nu, “såsom det godas grundsten, det ondas hörnsten, tyskarnes ädelsten,” i spetsen för hela det preussiska statsväsendet, fast besluten att jämte sina vänner och medhjälpare i nödfall öfver konungens hufvud och mot hans vilja genomföra de reformer, de ansågo nödvändiga.
Den nya ministärens verksamhet sträckte sig först till de sociala reformerna. En början gjordes till yrkesfrihetens införande, och den 9 oktober 1807 utfärdades det berömda edikt, som upphäfde böndernas arfsunderdånighet, lifegenskap och hofveritjänst och på de kungliga domänerna gjorde 47,000 familjer till ägare af den jord de arrenderade. Samtidigt utvecklade Albrecht Thaer (1752—1828), som grundade det nationella landtbruket, en välsignelserik verksamhet för att utbreda tekniska insikter och ekonomiska kunskaper bland landtbrukarne. Från hans läroanstalt i Möglin tog det tyska jordbruket sitt uppsving.
Större framgång än den agrariska reformen skulle emellertid reformen i kommunalväsendet erhålla. Den 19 november 1808 utfärdades den minnesvärda “ordning för städerna,” som åt de större kommunerna öfverlämnade den själfständiga förvaltningen af deras ekonomi, fattigvård och skolväsen, till en del äfven polis, men framför allt beskattningsväsendet. Därmed gjordes äfven slut på statsmyndigheternas närgångna och obehöriga ingripande, och där städernas angelägenheter förut förvaltats mestadels af gamla uttjänade soldater, hvilka utan kännedom om göromålen, utan sinne för kommunens väl och behof, hemfallit till den mest förstenade formalism, där skulle dädanefter råda fri rörlighet och borgarenas själfbestämmelserätt inom vidsträckta gränser, medan staten endast förbehölle sig högsta öfverinseende.
Stein lät äfven en fullständig ombildning af själfva statens färvaltning följa på de sociala reformerna, och såsom högsta myndighet trädde 1808 fem fackministrar i spetsen för styrelsen. Enligt Steins mening borde “hela förvaltningen
