hade Preussen tagit försteget i Tyskland och förkroppsligade det gemensamma fosterlandet.”
* * *
Den 13 mars 1809 lämnade Sverige i ett lika förvirradt som farligt tillstånd. Visserligen hade föregående år den 29 september en vapenhvila på obestämd tid aftalats mellan de svenska och ryska befälhafvarne för de krigande trupperna i Finland, men denna vapenhvila hade icke gillats i Petersburg, och den ryska arméns generalissimus Buxhöwden fick uppbära så skarpa förebråelser af zar Alexander I, att han slutligen anhöll om afsked. Sedan zaren därpå sändt sin förtrogne, general Araktschejev, för att under general Knorring leda offensiven mot svenskarne, blef det åter nytt lif i kriget.
Araktschejev utvecklade den största verksamhet. Stora förråd af lifsmedel och bränsle lastades på slädar, varma kläder och skodon utdelades åt trupperna, och samtidigt med Gustaf IV Adolfs tillfångatagande satte den ryska styrkan sig i rörelse åt tre olika riktningar. Till Västerbotten framträngde sålunda den ryske general Schuvalov, och den 25 mars kapitulerade utan svärdslag generalmajoren Hans Henrik Gripenberg med 2,000 men vid Kalix älf. General Barclay de Tolly tågade med sin afdelning öfver den 80 km. breda Qvarken och måste flera nätter bivuakera på isen i femton graders köld, men då han den 22 mars kom till Umeå, inlät sig den svenske befälhafvaren därstädes, generalmajoren grefve Johan Adam Cronstedt, på underhandlingar och utrymde staden. Redan den 27 mars återvände emellertid Barclay med sina trupper till Finland.
På Åland stod generalen Georg Karl von Döbeln med en svensk fördelning, som räknade omkring 5,000 stridbara män, då general Bagration med 17,000 man ryssar lagade sig till att öfvergå till öarna, och den lilla svenska styrkan skulle ofelbart ha dukat under för öfvermakten, om det kommit till strid. Genom skickliga underhandlingar med de ryska befälhafvarne lyckades det emellertid för öfversten Gustaf Olof Lagerbring att vinna tillräcklig tid för att låta general von Döbeln anträda återtåget öfver Ålands haf. Han måste visserligen kvarlämna sina sårade och sjuka, och hans eftertrupp oroades och tillfångatogs till en del af de förföljande ryssarne, men trots den starka kölden och snöyran lyckades Döbeln emellertiid rädda sin fördelning till Grisslehamn, dit den ankom på aftonen och följande dag, den 18 mars, intog sina kvarter. En afdelning ryska kosacker under den bekante Kulnev ankom emellertid äfven till svenska landet. Någon strid blef dock icke af, och Kulnev aflägsnade sig åter redan dagen därpå. Underhandlingar om fred hade nämligen redan blifvit inledda, och några vidare krigiska rörelser företogos icke på denna del af krigsskådeplatsen.
I Stockholm var förskräckelsen stor, enär man saknade alla underrättelser om truppernas rörelser och hvarje ögonblick fruktade, att ryssarne skulle rycka mot hufvudstaden. Den hållning, Adlersparre i spetsen för västra armén iakttog, var icke heller ägnad att minska oron.
Adlersparre hade nyss brutit upp från Örebro, då underrättelsen om revolutionen nådde honom och han från hertigen-riksföreståndaren erhöll ett bref, hvari denne bad honom att endast med halfva antalet af sina trupper infinna sig i Stockholm. Adlersparre fann emellertid för godt att tillfråga sina office-
