bli af allt detta?” Som man emellertid icke kunde: hindra Adlersparre från att fullfölja sin föresats, föredrog man att hålla god min i elakt spel och mottaga honom och hans trupper på det högtidligaste sätt. Den 22 mars, då intåget skedde, sändes till Järfva värdshus ridhästar från slottet för att begagnas af Adlersparre och hans stab, och på Haga serverades för västra arméns hjältar en så grundlig frukost, att flera af ryttarne endast med yttersta möda förmådde hålla sig kvar i sadeln. I Stockholm voro alla fönster vid de gator, genom hvilka tåget framgick, uppfyllda af damer, som med sina näsdukar viftade sitt välkommen till västra armén. På skeppsbron mottogos Adlersparre och hans trupper af hertigen själf, och efter en audiens på slottet, där riksföreståndaren gjorde Adlersparre bekant med Adlercreutz, förlade den förre sitt högkvarter till Westmanska huset, numer Kongl. Vetenskapsakademien, där han omgaf sig med en 100 man stark vakt af sina egna trupper, som han fortfarande höll på krigsfot, med eget ord och lösen,” och fyra kanoner, som vaktades af artillerister med brinnande lunta.
Adlersparre uppträdde på detta sätt som en revolutionär makt, som ville ha det afgörande ordet och hvilken riksföreståndaren, enligt Armfelts ord, “gammal, svag och afsigkommen och blott till namnet regent,” icke var vuxen. De följande händelserna aflupo också i det hela efter Adlersparres önskan och vilja.
Friherre Georg Adlersparre, född 1760, död som grefve och excellens 1837, var, enligt B. v. Beskows ord, “ett kvickt hufvud och, hvad som gärna följer med, något ytlig i bildning,” publicist långt mer än krigare, ty såsom sådan har han icke efterlämnat något namn. Sin första ryktbarhet vann han som utgifvare af “Läsning i blandade ämnen,” “Läsning för landtmän” m. m.; han underhöll sitt rykte genom att författa karaktäristiker, historiska handlingar o. s. v. och slutade sin publicistiska bana med att, ehuru en af rikets herrar och sjuttiårig, af kämnersrätten i Stockholm pliktfällas för tryckfrihetsbrott. Hans egen adjutant och vid denna tid hängifne beundrare C. H. Ankarsvärd sade, att han “aldrig kunde förlika sig med det jollrande i grefve Adlersparres umgängessätt,” och förklarade, att han “alltid plågades af det kalla, overksamma, outransakliga, vidunderliga och, i hans ögon, stundom studeradt genialiska i Adlersparres hållning.” Hans stabschef måste, då han icke kunde erhålla hans underskrift för kårens underhåll, med öfverbefälhafvarens tillstånd efterapa hans namnteckning, hvari han slutligen lyckades så väl, att ingen kunde skilja den härmade från den falska; och då stabschefen — en broder till C. H. Ankarsvärd — begärde sitt entledigande, fordrade han äfven décharge för alla de gånger han skrifvit chefens namn,” hvarpå denne svarade “Strax! och gaf honom den begärda déchargen på ett par rader med orden: “Se här, är du nöjd nu?” — ett egendomligt tillvägagående för ett blifvande statsråd och en framtida landshöfding.
Adlersparre fick aldrig tillfälle att visa, om han ägde militäriskt mod, men från misstänksamhet och skuggrädsla kan man svårligen fritaga honom; att dessa egenskaper tvärtom ofta starkt framträdde hos honom, därom vittnå bland annat alltför tydligt de försiktighetsmått, som vidtogos i hans högkvarter i Stockholm. “Vid mörkrets annalkande,” berättar Beskow, "fördubblades vak-
