Till Sveriges nye konung kunde svårligen någon annan komma i fråga än den störtade monarkens farbroder. Också ville Adlersparre, att han genast i kraft af sin arfsrätt skulle låta utropa sig till konung, och hertigen synes också ha varit böjd för att gå in härpå, men sedan ångrat sig vid tanken på, att Gustaf IV Adolf ännu icke formligen afsagt sig tronen för sig och de sina och icke heller af riksdagen blifvit skild från densamma. Sedan bägge delarne skett, fanns emellertid intet hinder längre för riksföreståndarens upphöjelse till konung, och sedan han antagit och besvurit de af ständerna gillade nya grundlagarne, uppsteg hertigen af Södermanland den 6 juni på rikssalen till tronen och hälsades med jubel under namn af Carl XIII, liksom äfven hans valspråk: “Folkets väl min högsta lag” vann allmänt bifall. Det hvita armklädet på uniformerna, 1722 års sinnebild, försvann.
.jpg)
Kröningsmiddagen var den sista “publika spisning,” som ägde rum i Sverige,
och försiggick på rikssalen, hvars läktare voro upplåtna åt åskådarne, hvilka
fingo se “tre personer spisa vid två bord i en sal, som kunde rymma 3,000
personer.” Maten uppbars till de kungliga af öfverstar, ett riksråd skar före, ett
annat slog i vin, och riksråd och excellenser framräckte efter slutad spisning
handfat, handkanna och handduk åt de kungliga personerna, som suttit till och
med iklädda mantlar och krona, medan hofvet och de två enda närvarande
främmande sändebuden sutto på tribunerna och rikets ständer nere i salen.
Den 29 juni skedde Carl XIII:s kröning, och den 1 juli hyllades han vid foten af Gustaf III:s bildstod under särdeles lyckade anordningar och under
