ett ofantligt tillopp af åskådare. Utrikesministern, grefve Lars von Engeström, förestafvade eden åt ständerna, efter hvars afläggande de uppgingo i vanlig ordning till tronen för att kyssa konungens hand. Under själfva ceremonien, berättar L. von Engeström, uppsteg ett af de svartaste moln, som han sett. “Det kom från Storkyrkan och gick Slottsbacken utföre. Jag såg ingen räddning och trodde, att vi skulle dränkas i regn. Men framför tronen delade sig molnet, vi fingo endast några obetydliga stänk, men det regnade starkt på norr- och södermalm. Det var ett lyckligt omen. Sveriges politiska ställning var svår och hotade med stora olyckor, hvilka försynen lyckligen afvände.”
De nya grundlagar, Carl XIII undertecknade före sitt uppstigande på tronen, bilda den med skäl så högt prisade 1809 års konstitution, hvilken ännu i dag, trots några förändringar, utgör grundvalen för det svenska statsskicket. Den nya författningen antogs först på riddarhuset och gillades och stadfästes därefter den 6 juni af samtliga ständer, visserligen icke utan föregående stridigheter och försök till förändringar, som helt och hållet skulle ha förstört dess anda — ja, till och med en republikansk konstitution med en president i spetsen hade anhängare bland adeln. Om också den hotande ställningen till utlandet och äfven andra påtryckningar icke saknades — H. G. Wachtmeister uppgifver, att Adlersparre skulle ha varit öfverens med sin kår om att “förkorta deliberationerna på riddarhuset, i fall de skulle bli för långvariga” — kan dock icke förnekas, att det var ett sällsynt bevis på statsmannaklokhet och enighet under en revolutionsriksdag, att regeringsformen enhälligt antogs tre veckor efter riksdagsförhandlingarnas öppnande. Men då 1809 års män länge firats med så många fester och hyllningssånger, har den man, som grundade “det enda varaktiga, af högsta ordningen, vid detta riksmöte,” blifvit jämförelsevis föga omtalad.
Denne man var Hans Järta, som hade förnämsta andelen i den nya författningens utarbetande. Då han afsagt sig sitt adelskap och bestämdt vägrade att återtaga sin plats på riddarhuset, kallades han till konstitutionsutskottets sekreterare, och från hans hand förskrifver sig den klassiska inledning till utskottets förslag till ny regeringsform, i hvilken det bland annat heter:
“Utskottets förslag till en ny regeringsform har inom tvänne veckors förlopp blifvit uppgjordt och utarbetadt. Om likväl, efter utskottets förhoppning, riksens höglofl. ständer finna detta förslag vara grundadt på en lugn och noggrann beräkning af de särskilda statskrafternas naturliga verksamhet och riktning; om de finna däruti bestämd en sådan dessa krafters inbördes inskränkning, som hindrar någondera att öfvergå ifrån kraft till våld, stadgade sådana värn för folkets samfällda och hvarje enskild medborgares rättigheter, som listen icke må finna sig lockad att undergräfva eller makten retad att störta; om de finna denna statsförfattning ömsesidigt förutsätta och bereda styrkan af ett allmänt tankesätt, bilda och stöda detta tankesätt, för att själf däraf utbildas och stödas; om de finna densamma ytterst syfta till en sådan nationens allmänna medborgerliga daning, som skall instämma i det urgamla, aldrig utplånade och outplånliga svenska individuella lynnet af manlig stolthet utan öfvermod, af frihetskänsla utan yra, af sanningsnit utan svärmeri, af redbar verksamhet utan skryt och ifver; om riksens ständer därjämte finna, att utskottet icke uppoffrat kom-