generalguvernören att underställa alla angelägenheter kejsaren personligen. Landtdagen inkallades därefter i kraft af en kejserlig kungörelse af den 1 februari 1809. I denna hette det, att, “sedan de ryska vapnen genom Guds vilja för alltid förenat Finland med Ryssland, låge dess invånares välfärd zaren särskildt om hjärtat, hvarför han också i den öfvertygelsen, att Finlands alla ständer skulle lämna honom sitt understöd för att nå detta mål, beslutit att motsvarande landets plägseder samla dem till en landtdag.”
Den 27 mars sammanträdde den finska landtdagen i Borgå och öppnades följande dag af zaren i egen person. Bland de frågor, som hänskötos till landtdagens behandling, var äfven ordnandet af landets försvar, vid hvilken punkt zaren “definitivt försäkrade ständerna, att — utom landtvärnets inrättande och uppsättandet af reguliera trupper antingen af värfvadt eller frivilligt manskap — skulle ingen slags rekrytering eller militärisk utskrifning ske i Finland.” För öfrigt tillkom det landtdagen enligt zarens uppfattning endast att uttala sina åsikter,” hvilka zaren sedermera “ville taga i betraktande” ; men hvarje försök från landtdagens sida att efter eget godtfinnande utsträcka kretsen för sin verksamhet och tillägna sig en maktbefogenhet, som zaren icke tillerkände densamma, tillbakavisades med bestämdhet, och den 19 juli hemsändes landtdagen. Den 18 augusti 1809 bekräftade slutligen kejsar Alexander I “regeringskonseljens organisation för storfurstendömet Finland,” i hvilken förordnades, att “alla finska angelägenheter med undantag af personalierna (utnämningar och utmärkelser) tillkomme konseljen att handlägga, hvaremot denna icke hade rätt att själfständigt förordna om nya skatter eller andra pålagor och icke heller besluta några utgifter, som icke förutsetts och upptagits i den för storfurstendömet uppgjorda staten. Konseljen hade icke rätt att företaga någon lagstiftning, och dess verksamhet skulle hålla sig inom de befintliga förordningarnas gränser, hvilka förordningar konseljen icke finge förändra, utlägga eller upphäfva; generalguvernören tillkomme det att vaka öfver lagarnes iakttagande äfvensom öfver rättsskipningen och slutligen att verkställa zarens befallningar.”
Zar Alexander hade sålunda gifvit Finland en undantagsställning i sitt stora rike och en organisation, som ända till århundradets slut bevarat sin grundkaraktär väsentligen oförändrad. Den 2 oktober 1809 öppnades också “regeringskonseljen” högtidligen i Åbo, ungefär två veckor efter den fred med Ryssland, som Sverige nödgades sluta under de allra ofördelaktigaste villkor, “ty,” säger dåvarande svenske utrikesministern, grefve L. von Engeström, “vi hade ingen vän och inga resurser.”
*
Ännu återstod frågan om valet af tronföljare efter Carl XIII oafgjord; den 12 juli blef likväl det utskott, som blifvit tillsatt för att sysselsätta sig med detta val, enigt om att till tronföljare föreslå prins Christian af Augustenburg, född den 9 juli 1768 och dansk ståthållare i Norge, och detta förslag vann den 18 juli också ständernas bifall.
Man kan säga, att detta val egentligen var Georg Adlersparres verk. I Norge hade den augustenburgska prinsen gjort sig särdeles omtyckt, och ett parti med
