den underrättelsen, att en stor jakobinsk sammangaddning vore i görningen och hotade med att omstörta de bestående förhållandena; man hänvisade till Bonaparte såsom den ende, hvilken kunde rädda staten ur den hotande faran.
Då allt var färdigt, tillkännagafs för de regementen, som befunno sig i Paris, att general Bonaparte på morgonen den 18 brumaire skulle mönstra dem i Tuileriernas trädgård, det vill säga alldeles utanför portarne till de lagstiftande korporationernas palats. Officerarne kallades att infinna sig i dagningen i Bonapartes bostad; de äldstes råd sammankallades till utomordentligt sammanträde klockan half åtta på morgonen, de femhundrades råd till klockan half tolf. Napoleons broder Lucien, som låtit välja sig till president i de femhundrades församling, ställde emellertid så till, att flera af de mest fruktade medlemmarne af rådet aldrig erhöllo kallelse att infinna sig.
Den 18 brumaire hade Bonapartes hem förvandlats till arméhögkvarter. Generalerna anlände i stor uniform, åtföljda af sina adjutanter och ordonnanser; hela trädgården var uppfylld af officerare, medan eskortens ryttare upptogo gatan. Kommendanten i Paris, general Lefebvre, infann sig helt missnöjd öfver att trupperna ryckte ut, utan att han fått underrättelse därom; Bonaparte svarade med att som en hedersskänk erbjuda honom den kroksabel han burit i slaget vid Pyramiderna och frågade, om Lefebvre, “en af fosterlandets kraftigaste stödjepelare, skulle låta republiken gå förlorad i advokaternas händer.” Lefebvre, som afskydde advokaterna och grät vid blotta ordet fosterlandet, utropade: “Är det intet annat, så låtom oss kasta advokaterna i floden!”
I de äldstes råd gick allt efter aftal. Medborgaren Cornet, sedermera grefve Cornet, framdrog den jakobinska sammansvärjningen, hvarpå rådet beslöt att förlägga lagstiftande kårens sammanträden till Saint-Cloud, där den skulle samla sig den 19 på middagen. Bonaparte erhöll uppdraget att verkställa beslutet och vidtaga alla de åtgärder, som vore nödiga för folkrepresentationens säkerhet. Trupperna ställdes under hans befäl, hvarpå han anmodades att infinna sig och aflägga eden.
Så snart Bonaparte erhållit del af de äldstes beslut, vände han sig till de församlade officerarne och förkunnade, att “fosterlandet vore i fara och att det gällde att rädda det!” Officerarne svuro att följa honom, och man bröt genast upp. “Det var,” säger Sorel, “den mest lysande skara af generaler, man någonsin sett i Paris; barn af republiken, som sedermera blefvo stamfäder till furstar, hertigar, pairer af Frankrike, Lefebvre, Berthier, Lannes, Marmont, Murat, Macdonald, Beurnonville; Brune och Masséna voro vid gränserna, men den förre blef marskalk, den senare hertig; bland dem, som saknades, blef Augereau hertig och Jourdan marskalk och pair af Frankrike; Bernadotte höll sig afsides, men Napoleon gjorde honom till furste, och det koaliserade Europa upptog honom bland sina konungar; Moreau var den ende, som dog utan titel, för en fransk kula i fiendens läger.”
Med denna glänsande svit anlände Bonaparte till Tuilerierna, där de sammandragna trupperna hälsade honom med jubelrop, som tillräckligt visade, att han var herre öfver ställningen. Man insåg, att en revolution försiggått och att intet annat återstod än att foga sig i det skedda. Bonaparte, som kände sig förvirrad inför de församlade medlemmarne af de äldstes råd, tycktes erfara en viss svårighet att
