finna orden: “Vi vilja republiken, grundad på den sanna friheten, på den medborgerliga friheten, på folkrepresentationen, vi skola ha den, jag svär det.” Sviten upprepade eden, och sammanträdet upplöstes under ropet: “Lefve republiken! Lefve konstitutionen!”
De femhundrades sammanträde aflopp oroligare; Lucien öppnade det endast för att uppläsa beslutet om lagstiftande kårens förflyttning till Saint-Cloud och förklara all öfverläggning obehörig och omöjlig. De deputerade aflägsnade sig i uppbragt sinnesstämning, men därjämte uppskrämda; de talade nämligen om motstånd, om en folkresning, men de funno armén under vapen, polisen på lur och Paris likgiltigt. Direktoriet föll sönder af sig själft. Barras hade redan öfvergifvit det sjunkande väldet, Sieyes och Ducos hade förrådt det; nu anmodades Gohier och Moulins att ingifva sin afskedsbegäran. Då de vägrade och drogo sig tillbaka till Luxembourg, funno de därstädes Moreau, som blifvit kommendant i palatset och nu bevakade dem därstädes.
Den 19 brumaire (10 november) lofvade vädret att bli vackert, och som tidningarna till eftermiddagen mellan klockan tolf och tu förkunnat slutet på revolutionen och direktoriets afgång, skyndade parisarne att bevista detta skådespel. Vägen till Saint-Cloud hölls besatt af Murats ryttare, och slottet omgats af general Seruriers infanterister; de deputerade skulle sålunda fångas i en “råttfälla,” och man skulle få det nöjet att se dem “sprattla” i denna.
Så alldeles efter önskan skulle det likväl icke gå. I Saint-Cloud hade inga förberedelser vidtagits, och medlemmarne såväl af de äldstes som af de femhundrades råd måste under ett par timmar irra omkring på borggården och i parken. Under tiden öfverhopades de äldste med frågor om anledninger till sammanträdenas förläggande utanför Paris, om komplotten och de sammansvurne, frågor, som de icke visste, huru de skulle besvara. Betänkligheter, fruktan och förlägenhet började också göra sig gällande och hotade att spränga den majoritet, på hvilken Bonaparte och Sieyes byggde.
De femhundrades sammanträde blef ytterst stormigt. Man hade kommit på det klara med det syfte, som föranledt den lagstiftande kårens flyttning till Saint-Cloud; man hade gifvit vika för tvånget, men nu skulle intet steg ytterligare tagas på vägen till sabelväldet. “Konstitutionen framför allt! Konstitutionen eller döden! Bajonetterna skrämma oss icke!” ropa de deputerade. En jakobin föreslår, att församlingen skall gå ed på att skydda författningen, och presidenten, Lucien Bonaparte, låter företaga omröstning om förslaget, medan upphetsningen för hvarje ögonblick stiger.
I en salong i slottets första våning afvaktar under tiden Bonaparte utgången, men tröttnar slutligen på att vänta och inser, att dagen skulle vara förlorad för honom, om han icke ingriper. Han begifver sig först till de äldstes sessionssal, där alla intaga sina platser för att höra honom. Brydd och förlägen framstammar han emellertid endast några afbrutna meningar af det tal han tänkt hålla, bedyrar renheten af sina afsikter och anklagar Barras, jabokinerna och anarkisterna, men har ingenting att förmäla om sammansvärjningen; han upprepar endast: “Jag skall säga allt,” men säger ingenting; slutligen hotar han att vädja till sina soldater och utbrister: “Kommen ihåg, att krigets och lyckans gud är med mig … Den, som älskar mig, följe mig!”
