I Helsingör aflade den utvalde tronföljaren sin trosbekännelse enligt lutherska läran för ärkebiskopen, doktor Lindblom, och i Helsingborg mottogs han af excellenserna grefve von Essen och friherre Toll. Han anträdde därpå sin färd genom Sverige till Drottningholm, där han uppvaktades af ständerna och hvarifrån han den 2 november höll sitt intåg i Stockholm; den femte i samma månad upptogs han af Carl XIII på rikssalen till adoptivson under namn af Carl Johan.
* * *
Brytningen mellan Napoleon och den ryske zaren hade länge förberedts, och ett viktigt steg mot densamma tog den franske kejsaren, då han införlifvade Oldenburg med Frankrikes tyska område. Ännu närmare kom katastrofen, då Ryssland skulle lägga beslag på de neutrala fartygen i sina hamnar, på den grund att kolonialvaror, de hade ombord, tvifvelsutan vore engelsk egendom. Alexander afslog emellertid denna begäran och utfärdade till och med den sista december 1810 en tulltariff, som betydligt underlättade handeln med kolonialvaror, men däremot höjde tullen på franska varor och viner, en åtgärd, öfver hvilken Napoleon på det lifligaste besvärade sig.
Den afgörande stunden kom slutligen. Liksom om Preussens medverkan hade Napoleon försäkrat sig äfven om Österrikes. Med 30,000 man under befäl af furst Karl von Schwarzenberg skulle denna makt deltaga i fälttåget mot Ryssland. Föga anade Napoleon emellertid, att detta deltagande, på grund af hemliga aftal med den ryska regeringen, skulle inskränka sig till blotta skenet, så att Metternich i oktober 1812 beklagade sig hos den ryske ministern, grefve Stackelberg, öfver att de ryska trupperna drogos bort från Österrikes gränser; deras kvarstannande därstädes vore alldeles nödvändigt, ty eljest kunde Österrike icke rättfärdiga sig i Napoleons ögon för att dess hjälparmé icke rörde sig och i Galizien en ansenlig observationskår uppställdes.
I Dresden, dit Napoleon ankom den 17 maj 1812 med kejsarinnan Marie Louise, församlade han jämte det österrikiska kejsarparet, som kommit för att träffa sin dotter, ännu en gång omkring sig Tysklands krönta hufvuden och framträdde för sista gången inför samtiden i hela glansen af sin storhet, härskare öfver 130 franska departement med sju konungar och trettio suveräna furstar som vasaller, medan af de 1,188,000 man, till hvilken styrka hans arméer uppgingo, 678,000 man — fransmän, belgare, holländare, tyskar, italienare, österrikare, kroater, polacker, kort sagdt, en hel folkvandring — ryckte fram mot Rysslands gränser.
Den 24 juni bevistade zar Alexander i närheten af Vilna en bal, som hans officerare gåfvo för stadens högre samhällskretsar, då underrättelsen ankom, att Napoelons armé börjat öfvergången öfver Niemen. Mot Napoleons skaror stod en rysk armé af högst 180,000 man under befäl af general Barclay de Tolly. I Vilna har zaren såsom svar på Napoleons fordringar pekat på Sibiriens nordostligaste spets och sagt: “Har kejsaren beslutit sig för krig, och gynnar lyckan icke den rättvisa saken, så kan han gå ända hit för att söka fred!” I enlighet med dessa den ryske själfhärskarens ord skulle också försvarskriget mot Napoleon föras; också började genast den fruktansvärda täflan mellan förföljare och förföljda.
På den tryckande hetta, som rådde under fälttågets första dagar, följde plötslight ett häftigt åskregn, som därpå fortsattes af flera dagars regnig väderlek och
