Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/224

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
220
1809—1815.

blötte upp marken på 50 mils omkrets. Den svalare temperaturen, som med detsamma inträdde, blef emellertid mycket skadlig för arméns hästar, hvilka måste stå under bar himmel och dessutom nödgades äta vått gräs; också dogo de redan i tusental. Detta var endast ett förspel till hvad som skulle komma. Napoleon ryckte visserligen fram med största hastighet, men ryssarne veko ändå hastigare undan och omintetgjorde härmed till Napoleons stora förtret hvarje tillfälle till större drabbning, medan hans trupper dagligen upprefvos af ilmarscherna, de ständiga småstriderna och kosackernas angrepp.

För hvarje dag växte antalet efterblifna med förfärande hastighet, och snart visade det sig äfven omöjligt att förpläga de stora truppmassorna; för hvarje dag blefvo svårigheterna att skaffa föda åt manskapet och foder åt hästarne allt svårare; alla byar, arméen genomtågade, voro öfvergifna eller förstörda, alla magasin tömda eller nedbrända, och redan måste en stor del af arméns hästar lifnäras med den usla halmen från bondstugornas tak. Då armén nådde Vilna, hade redan tusen hästar störtat, och armén räknade 30,000 man efterblifna. 220

Den 3 augusti sökte Barclay de Tolly försvara Smolensk, men tvangs efter en blodig strid att utrymma staden och fortsätta återtåget. På grund af den förbittring, den “heliga” stadens utrymmande framkallade inom den ryska armén, måste zaren fråntaga Barclay de Tolly öfverbefälet, som lämnades åt gammalryssen, fältmarskalken Kutusov, hvilken, enligt zarens ord, ”valdes af den ryska adeln för att rädda de ryska vapnens ära och försvara hvad som ännu var kvar af Ryssland.” Vid Borodino sökte han motsätta sig den franska arméns vidare framryckande, och kunde först efter en ytterst mördande strid, som på valplatsen kvarlämnade öfver 70,000 man döda, drifvas ur sina ställningar och förmås till återtåg. På morgonen den 14 september tågade Kutusov genom Moskau, hvars nästan hela befolkning jämte honom öfvergaf staden.

Då Napoleon på eftermiddagen ankom till staden, förfärades han öfver den ensamhet och graftystnad, som mötte honom öfver allt på de tomma gatorna, genom hvilka han begaf sig till Kreml. På aftonen utbröt eld på flera ställen i staden. Bazaren med sina tiotusen butiker; statens magasin med lifsförnödenheter, vin, brännvin, krigsförråd och krut gingo samtidigt upp i lågor; ingenstädes kunde sprutor anträffas, ja, icke ens så mycket som ämbar och brandhinkar till eldens släckande — allt var borttaget på befallning af guvernören, grefve Rostoptschin; och nu gick ett ljus upp för Napoleon, att branden anlagts efter en bestämd och omfattande plan. På släckning var icke att tänka, och snart var hela staden ett enda eldhaf. Napoleon måste lämna Kreml, och då branden slutligen upphörde, lågo tre fjärdedelar af staden i aska, och af 24,000 sjuka och sårade hade 20,000 omkommit i lågorna. 221

På zaren tycktes det öde, som drabbat Rysslands gamla hufvudstad, icke ha gjort minsta intryck; på underhandlingar vägrade han bestämdt att inlåta sig, och efter en lång strid med sig själf måste Napoleon gifva vika för nödvändigheten och låta sina trupper anträda det återtåg, som, hvad höjden af mänskligt lidande angår, knappt har sitt motstycke i historien.

Ännu förblef väderleken under en kort tid solig och mild; fotfolkets kolonner marscherade ännu med martialisk hållning, men jämte återstoden af kavalleriet släpade sig artilleriet långsamt och mödosamt framåt med sina usla anspann och