Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/232

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
228
1809—1815.

Den 26 januari 1814 befann sig kejsaren i Châlons-sur-Marne, oftast tyst och sluten med detta orörliga och liksom i brons gjutna uttryck i sina drag, hvilket han med få undantag skulle bibehålla ända till S:t Helena. Han hade nödgats underhandla med Pius VII, som han från Savona låtit föra till Fontainebleau och aftvingat ett nytt konkordat, mot hvilket påfven protesterade; han hade i Valençay ingått ett fördrag, som återgaf Spanien själfständighet och infanten, konung Ferdinand VII, friheten, men intetdera fördraget hade medfört den åsyftade verkan; hans egen svåger och syster, makarne Murat, hade affallit från honom och gjorde gemensam sak med hans fiender; i Paris intrigerades redan för att störta honom och hans ätt från tronen och åter uppsätta Bourbonerna, men allt detta syntes icke röra honom. “Han var numer endast en spelare, fördjupad i ett förtvifladt schackparti, färdig att äfventyra ett afgörande drag; han hade förlorat många pjeser, medan motståndaren hade nästan alla sina i behåll och icke var villig att underlätta spelet åt honom.”

Ännu en gång sökte Napoleon underhandla, men utan resultat. Ett ögonblick frångick han den hållning af orubblig stoicism, som han antagit, och tänkte på att vedervåga en sista strid, denna gång för att bespara Frankrike förödmjukelsen af dess hufvudstads kapitulation. Men hans krafter voro uttömda, hans generaler förmådde ingenting mer, och armén var i ett beklagansvärdt skick. Händelsernas gång var obeveklig; Napoleon kunde icke förekomma de allierade. Marmont och Mortier måste vika tillbaka till Paris, hvarifrån kejsarinnan, storkansleren Cambacérès och konung Josef aflägsnade sig för att begifva sig till Blois, medan Talleyrand redan lät ställa sitt hotell vid rue Saint-Florentin i ordning till den ryske zarens mottagande.

Den 30 mars 1814 kapitulerade Paris, och den 1 april förklarades Napoleon genom ett senatsbetänkande för afsatt och hans familjs arfsrätt afskaffad, hvarjämte folk och armé löstes från sin trohetsed till honom. Den 6 april kallades grefven af Provence, Ludvig XVIII, till Frankrikes tron, och efter lång tvekan såg sig Napoleon slutligen tvungen att under sina marskalkars, Neys, Macdonalds, påtryckning underskrifva sin ovillkorliga och definitiva tronafsägelse den 11 april i Fontainebleau. Till gengäld erhöll han genom zar Alexander I:s bemedling, mot de öfriga makternas önskan, suveränitet öfver ön Elba, tillförsäkrades 2½ million francs i årligt underhåll och fick behålla en hedersvakt af 400 man.

Kring Napoleons person började från denna stund tystnaden utbreda sig. Kejsaren såg sig snart öfvergifven äfven af dem, som intill denna stund satt hela sin lit till honom. Den förnimmelse af otacksamhet och isolering, han erfor, i förbindelse med den förödmjukelse han lidit, beröfvade honom det sällsamma lugn han hittills visat allt sedan det ryska fälttåget. Han sökte taga sig af daga med gift, men vare sig detta blifvit för gammalt för att kunna verka eller kejsaren icke fick behålla det, misslyckades försöket och förnyades icke. Napoleon måste begifva sig till sin förvisningsort, och sedan han den 20 april tagit afsked af gamla gardet, bröt han upp från Fontainebleau. I Provence ådagalade befolkningen en så fientlig stämning mot den fallne imperatorn, att han, som anlagt civila kläder, ansåg sig till sitt skydd böra fästa Bourbonernas hvita kokard på sin hatt och satte sig på kuskbocken till sin vagn för att gälla som kurir. Inför den upphetsade befolkningens skrän och hotelser förlorade Napoleon till och med all värdighet,