och då en person ur hopen ropade, att man skulle dränka Napoleon, tillkännagaf han själf sitt gillande och applåderade.
På Elba fann Napoleon den hvila han efter den senaste tidens ansträngningar och själsskakningar så väl behöfde. Han förklarade, att han tänkte bosätta sig därstädes för alltid; hans politiska roll vore utspelt; han kände sig dessutom sjuk och hade fått nog af makten. Han började också sysselsätta sig med förbättringar i sitt lilla rike och tycktes fatta stort intresse för jordbruket inom sina besittningar.
De till kongressen i Wien samlade makterna hyste emellertid föga tillförsikt till Napoleons fredliga försäkringar och det nya lefnadssätt “såsom fredsdomare,” han förklarade sig vilja föra. Säkert är, att Bourbonerna ansågo honom befinna sig i en alltför farlig närhet till Frankrike och gärna såge, att han fördes längre bort till någon ö i oceanen; kejsar Frans II och Metternich ville se det släktskapsband, som förenade Napoleon med huset Habsburg slitet, och äfven England, hvars flotta åtagit sig att bevaka Napoleon, fann honom vara bra nära skådeplatsen för hans gamla segrar. Hos Napoleon själf uppstod slutligen den farhågan, att han till äfventyrs kunde föras till Afrika, och denna farhåga torde i sin mån ha bidragit till hans förändrade hållning. Nya förhoppningar tändes dessutom hos honom såväl af tvister, hvilka icke uteblefvo mellan makterna i Wien, som äfven af det i Frankrike växande missnöjet med Bourbonernas regemente, de återkomna emigrtanternas öfvermodiga uppträdande och pockande anspråk på att återfå sina under revolutionen indragna och sedermera såsom nationalegendom sålda gods; och dessa förhoppningar närdes af de förbindelser, Napoleon, den engelska bavakningseskadern till trots, lyckades knyta med gamla anhängare och förtrogne på kontinenten. Han började också allt mer lyssna till de röster, hvilka återkallade honom till Paris, så mycket mera som hvilan förbättrat hans hälsa och med detsamma väckt hans energi till nytt lif.
På kongressen i Wien var man just i färd med att åse en tableau vivant, föreställande tyske kejsaren Maximilians och Marias af Burgund intåg i Bryssel, då den förnäma församlingen plötsligt oroades af ett rykte, som började sprida sig, att Napoleon den 1 mars 1815 landstigit i Frankrike, sedan han med den lilla skara, som följde honom från Elba, lyckligt undgått de engelska krigsfartygens uppmärksamhet. Underrättelsen väckte allmän bestörtning, men medförde därjämte den verkan, att de nyss förut så oeniga makterna på Talleyrands bedrifvande åter förenade sig för att med gemensamma krafter möta usurpatorn, hvilken såsom Europas fiende förklarades i akt och bann. Redan samma natt afgingo kurirer till de koaliserades olika armékårer, hvilka voro stadda på återmarschen från Frankrike, med befallning att vända om. I Paris åter utbröt en verklig panik bland rojalisterna, så snart man öfvertygat sig om, att underrättelsen verkligen var sann, och den 19 mars öfvergaf Ludvig XVIII åter Tuilerierna för att lämna dem åt den man, som han kort förut för Metternich betecknat såsom sin “hyresgäst.” Följande afton anlände Napoleon, som skyndat före sitt garde, i en vanlig vagn, och trikoloren vajade åter i stället för den hvita fanan.
Icke för ro skull hade Napoleon i den proklamation, han från Grenoble utfärdat kort efter sin landstigning i Frankrike, förkunnat, att “hans örnar skulle flyga från kyrktorn till kyrktorn för att sänka sig på Notre Dame”; i själfva
