Restaurationens tid.
Waterloo och de hundra dagarne hade endast varit ett efterspel till kejsardömets stora drama. Redan i den första freden i Paris hade makterna beslutit att om två månader låta sina fullmäktige sammanträda i Wien för att komplettera fredstraktatens bestämmelser och definitivt ordna arfvet efter Napoleon. Den 1 oktober 1814 skulle kongressen sammanträda, men ehuru statsmän och furstar börjat infinna sig redan i september, uppsköts kongressens öppnande till den 1 november, och efter detta första uppskof blef icke mycken tid öfrig till arbete för den rad af lysande fester, som gjorde, att kongressen “dansade mer än marscherade”, liksom äfven dess verksamhet i hög grad förlamades af tvisterna angående den ersättning, som skulle gifvas Preussen, och af frågan om Sachsens och Polens öde, hvilken så när föranledt ett nytt krig.
De i Wien församlade furstarne visade de 32 millioner människor, hvilkas öde de skulle afgöra, att de i den ovärdiga konsten att kunna roa sig på intet vis stodo efter för den i detta hänseende beryktade förre konungen af Westfalen. I ett ständigt rus omväxlade enskilda danstillställningar och hofbaler, maskerader och lefvande bilder, sällskapsspektakel och konserter, middagar och supéer, fyrverkerier och karuseller, jaktpartier och promenader i vagn eller storartade kavalkader, parader och mönstringar; ena dagen hölls en föga passande sorgegudstjänst öfver Ludvig XVI, på aftonen gafs stor bal, andra dagen företogs ett öfverdådigt praktfullt slädparti; på de kyrkliga ceremonierna i Stefans-
