domen följde en ostronfrukost hos Fanny Elsler, denna tids mest berömda dansös och Gentz’ väninna. Inom Wiens trånga stadsutrymme böljade massvis om hvarandra hela skaror af furstliga personer med sina följen, hela mängden af litterära, politiska och krigiska storheter, Österrikes, Ungerns och Böhmens praktlystna adel jämte de främmande gästerna, salongernas lättfärdiga kvickhufvuden, tysk-fosterländska eller kosmopolitiska original, vivörer och äfventyrare, gycklare och spelare, dansöser och sångare; västerlandets mest förfinade laster sällade sig till de halforientaliska storheternas råare lidelser; den förnäma världen utställde sina skönheter till täflan med den fala halfvärldens koryféer, hvilka inhöstade oerhörda summor; frivola eller gallsjuka pratmakare, sådana som prinsen af Ligne, hvilka bildade den mefistofeliska kören i skådespelet, ombesörjde, att de galanta och skandalösa äfventyren med lämpligen kryddade tillsatser icke förblefvo någon hemlighet i de olika kretsar, som kongressen sammanfört. I pressen förnummos visserligen icke de bitande infallen eller de blodiga sarkasmerna; desto större plats intogo däremot de dityrambiska festkildringar, hvilka de tyska ministrarnes ordkonstnärer skrefvo i “Österrikiska iakttagaren.” Till och med personer, som eljest icke voro surmulna sededomare, funno detta flacka, sedeslösa sällskapslif med dess omåttliga slöseri med penningar, tid och krafter, otillbörligt och klandervärdt; och medan i hofköket i Wien dagligen oerhörda summor förbrukades, och det kejserliga hofvet, enligt kännares uppgift, utgaf öfver 30 millioner gulden på kongressfesterna, hade i samma land tre år förut en statsbankrutt bragt en mängd människor till tiggarestafven, måste mer än 50,000 invalider nöja sig till hälften med en karg nådegåfva, till hälften med blotta löftet om en sådan, och dref en hungersnöd, som rasade i Siebenbürgen, tusentals personer från hus och hem.
Europas folk, som offrat gods och blod för att afkasta Napoleons ok, skulle emellertid bedragas på sin lön; endast för “befrielsen,” men icke för “friheten” hade så många människolif offrats. Också kunde Friedrich Christoffer Schlosser med djup förbittring klaga, att “de europeiska folkens öde åter lämnats i furstarnes, aristokraternas, prästernas och diplomaternas våld”, att ”allestädes en med växande konsekvens genomförd reaktion inträdde” och att folken beröfvades “icke allenast nästan allt hvad de, trots Napoleons eröfringslystnad och förtryck, medelbart vunnit genom honom, utan äfven gingo miste om den lön, som fofvats dem, då det gällde att befria fosterlandet”.
Åtta dagar efter slaget vid Waterloo hade kongressen i Wien förrättat sitt “lappverk”, och Europas yrkesdiplomater, dessa “skeptiska och korrumperade augurer, hade utan att le åt hvarandra firat en politisk högmässa, i spetsen för hvilken stått deras lärare i cynism och korruption, den “haltande djäfvulen”, såsom de kallade Talleyrand, hvilken numer såsom förfäktare af legitimiteten och de dynastiska anspråken blifvit deras egen kyrkas öfverstepräst.” Med Europas länder dref kongressen det skamligaste och mest egennyttiga schackrande, men lämnade så godt som alla nationella frågor öppna. “Det nittonde århundradet har uppfyllts af svåra strider, i hvilka folken först med stora uppoffringar måst tillkämpa sig ett erkännande af sina rättigheter. Hvem vågar påstå, att all den orätt Wienkongressen bragt i världen ens vid århundradets slut blifvit godtgjord.”
