mycket lifligare intresse. Det skankte honom ett stort nöje att bevilja audienser; på en resa i Italien 1815 mottog han icke mindre än 20,000 personer. Därtill visade han sig alltid mycket nedlåtande och blef också mycket omtyckt för sina fryntliga svar på den bredaste folkdialekt. Välvilja besjälade honom härvid visserligen icke, men väl en småaktig nyfikenhet att lära känna sina undersåtars privathemligheter. Under hans regering bragtes också spioneri- och polissystemet i Österrike till högsta blomstring, och att brefhemligheten kränktes var en så afgjord sak, att Stein utan annan anmärkning skref till Scharnhorst: “Jag erhöll edert bref genom den österrikiska posten, alltså otvifvelaktigt öppnadt.” Trots allt detta var den “gode kejsar Frans” i alla fall sitt folks älskling; Wiens invånare tröstade sig för sin politiska och litterära maktlöshet med ett behagligt och bekvämt lif, och man sade, att “hvarje revolution därstädes kunde omintetgöras af ett par tusen stekta kapuner”.
Vid kejsar Frans’ sida stod hans förste minister, furst Clemens Venceslaus Lothar von Metternich, hvars väldiga inflytande på hela Europa mera förklaras af den stats belägenhet, hvilken han ledde, och af de oriktiga och öfverdrifna föreställningar, man gjorde sig om dess makt, än af hans egen personlighet.
Född i Koblenz 1773, hade Metternich under sina studieår icke brytt sig om att förvärfva några öfverdrifna kunskaper. Hans universitetskamrater kunde endast berömma de tre f’n hos honom: han var fin, faux, fanfaron. Sinnlig och slösaktig, har han icke heller kunnat hålla sig fri från beskyllningen att låta muta sig och taga bra betalt för de tjänster, han gjorde Europas suveräner och maktägande. Hans utomordentligt förbindliga och vinnande sätt förtrollade emellertid enhvar, och till och med hans motståndare kunde icke nog berömma hans älskvärdhet i ungänget. Alltför bekväm för att vilja underkasta sig den själsansträngning, som fordrades för att i de frisinnade sträfvandena uppfatta det berättigade och förlika detta med det bestående och aflägsna deras öfverdrifter, blickade han endast med högmodigt förakt och med den ofelbara öfverlägsenhetens min ned på de uppgifter, som dagens politik framställde, och i sin oförmåga att rätt uppskatta det motstånd, han fann, omgaf han sig helst med “passiva, helt och hållet hängifna organ.” Själf kom han icke med någon fruktbar tanke, och tomheten hos sin “samhällsbevarande” politik sökte han för sig själf och andra bemantla med de klingande talesättens skrud. “Hans grundsats är att alltid ha något för händer”, sade man, men hans beskäftighet utmärktes hvarken af följdriktighet eller djärfhet och ännu mindre af rättvisa och rättrådighet, ehuru dessa ord oupphörligt återkomma i hans ämbetsskrifvelser. Med sällsynt framgång arbetade han och hans litterära biträden, Gentz, Müller, Fr. Schlegel, på att kväfva allt politiskt och andligt lif i Österrike. Resorna till utlandet öfvervakades sorgfälligt; utländingar fingo i kejsarstaten icke meddela ens privatundervisning, ja, deras barn fingo icke mer tillträde till de allmänna skolorna, om de fyllt tio år. Bibliotekarierna måste årligen till regeringen inlämna förteckningar på de böcker, som professorerna lånat: de oskyldigaste vetenskapliga och populära arbeten förbjödos; vid lärareprof skulle de skriftliga arbetena bedömas efter de i dem uttalade kyrkliga och politiska åsikterna. Resande hade för hvarje steg känning af polisen, och hvarken konstnärer som Horace Vernet eller statsmän som Capodistria eller ens furstar som kronprinsen Ludvig af
