Bayern undgingo dess uppmärksamhet. Metternich grundade visserligen 1819 “Wiener Jahrbücher”, men detta oaktadt blef Österrike så godt som alldeles främmande för det öfriga Tysklands vetenskap och poesi, och ingen i landet frågade heller efter vare sig den inre eller yttre politiken; omsorgen om denna öfverlämnades helt och hållet åt statskansliet.
Under de första åren af nittonde århundradet kvarstod ännu en förordning af 1795 angående censuren. I paragrafen IV af denna förordning förbjöds att offentliggöra något, hvad det än måtte vara, utan myndigheternas tillåtelse. Den minsta förseelse häremot medförde upplagans konfiskering och förlust af rättigheten att utgifva tidningen, hvarjämte den felande måste erlägga ett vite af 50 fioriner för hvarje tryckt exemplar; om han icke kunde betala, dömdes han till en dags fängelse för hvarje florin, som icke erlades. Utgjorde upplagan tusen exemplar, steg bötessumman till 50,000 floriner, som kunde förvandlas till 137 års fängelse!
Då furst Metternich fick regeringen i sina händer, ersattes dessa klumpiga stadganden med mera raffinerade, men för den skull icke mindre verksamma metoder och en skuggrädd, men slug despotisms alla konstgrepp. Den österrikiske statskansleren var alldeles för begåfvad för att icke inse de fördelar, regeringen kunde hämta af en klokt organiserad press. På Gentz’ råd och under hans ledning grundades två tidningar, en “Hof-zeitung” för officiella kungörelser och en politisk tidning. “Der Beobachter,” afsedd att öfvertyga världen, att “furst Metternich aldrig misstagit sig och att han aldrig, ända till slutet af sin bana, skulle misstaga sig”. Hvad de öfriga tidningarna beträffade, understödde kansleren några, liksom han äfven tog flera utländska tidningar i sin sold. Som man ser, var detta ett vetenskapligt system; alldeles som sedermera furst Bismarck — hvilken också var mästare i att bruka och missbruka pressen, så stor skillnaden för öfrigt var mellan honom och Metternich — behöfde han blott säga ett ord, och genast svarade alla ekon. De tidningar, som han icke understödde, höll han däremot så mycket kortare. De fingo emellertid med fullkomlig frihet tala om allt, som tilldrog sig på teatern, på scenen och mellan kulisserna. De hade rätt att behandla så viktiga frågor som om den omtyckte komikern och författaren af farcer, s. k. “Wienerpossen”, den genom folkskådespelet “Anderson, Petterson och Lundström” äfven i Sverige bekante Nestroy borde straffas för det han lade till ord och inpass i sina roller, om den eller den aktrisen bytte om kostymer så ofta som man påstod, eller om tenoren Binder verkligen velat bestiga en trähäst, då han spelade Masaniello, eller om Othello borde ha svart eller brun hy, eller: om la cachucha, som Fanny Elsler dansade så gudomligt, borde uttalas “kakuka” eller “katschuka” eller “katschutscha”.
Man kan under dylika omständigheter lätt tänka sig, huru det skulle vara bestäldt med den estetiska och litterära smaken i Wien. På Hofburgteatern uppfördes visserligen Grillparzers om en äkta poetisk begåfning vittnande stycken, såsom “Stamfrun”, “Sappho”, “Gyllene skinnet”, men af grämelse öfver den ringa uppmuntran hans skapelser funno, drog sig skalden tillbaka och lät icke mera uppförå sina dramer. Ett ännu hårdare öde drabbade Ferdinand Raimund, skådespelare och teaterdirektör, hvilken dels i dessa båda egenskaper, dels äfven som framstående teaterförfattare sökte verka för ett förädladt folkskådespel
