I Preussen undandrog sig Fredrik Wilhelm III att uppfylla det löfte, han i nödens stund gifvit sitt folk att införa en på en allmän landsrepresentation stödd författning. Så snart yttre tvång icke längre verkade, fick nämligen författningsfrågan falla, och i enlighet med hela sitt skaplynne och sina innersta känslor och åsikter öfvergaf konungen snart de ansatser till reformer, till hvilka han förut lämnat sitt bifall, aflägsnade sig alltmer från de män, Preussen haft att tacka för sin pånyttfödelse och sina framgångar, och hängaf sig under inflytande från Wien och Petersburg åt reaktionen.
Fredrik Wilhelm III:s flegmatiska nyktra natur, som med skygghet undvek allt ovanligt, hade efter de utomordentliga åren 1812—1814 åter sjunkit i matt förslappning. “Kalmera” var hans älsklingsuttryck, och för sin tids hela andliga arbete hade han ingen blick, medan han å andra sidan fördjupade sig i teologiska funderingar och studier; af ångest för demagogiens skräckbild kunde han vara hård ända till grymhet; till och med en så hängifven tjänare som Niebuhr beklagade sig öfver, att han fått lära känna despotismen i dess råaste former, och kunde för den skull också begripa, att konungen ville ha en omgifning af smidiga hofmän, sådana som polisministern, furst Wittgenstein, hvilken måste tjäna “till spottlåda åt hans nycker”. Hvarje person med själfkänsla, som uppträdde emot honom med för mycket medvetande om sin handlingskraft eller sin andliga öfverlägsenhet, var odräglig för honom, och han fördrog endast personer, som icke “generade”, icke “turberade” honom. Hans statskansler, furst von Hardenberg, var icke heller en man, som i detta hänseende lämnade honom anledning till klagomål. Med en svaghet, som förklaras af bristerna i hans karaktär och hans tilltagande ålder, fogade han sig, för att kunna bevara sin höga plats, i allt efter konungens växlande infall och afsade sig all egen vilja i enlighet med den grundsats hans biograf uttalar, att “den oinskränkte härskaren hade rätt att fordra hörsamhet äfven af sin förste tjänare”.
De angifvelser och beskyllningar för revolutionära planer, med hvilka geheimerådet Schmaltz uppträdde mot det redan för längesedan upplösta “Tugendbund” och en annan senare, äfvenledes upplöst förening, voro icke förspillda på en sådan natur som Fredrik Wilhelm III. Icke heller fann konungen något oriktigt i Schmaltz’ påstående, att det alldeles icke varit det preussiska folkets entusiasm och den nationella hänförelsen, som uträttat frihetskrigens storverk, utan att allt, som skett, skett på konungens befallning och endast varit den vanliga lydnaden hos undersåten, som “ilat till vapnen, liksom man vid en eldsvåda af allmän medborgerlig plikt skyndade till brandstället för att släcka”. Schmaltz’ uppträdande väckte hos hof- och adelspartiet det lifligaste bifall, och med röda örns orden hugnades han af samme konung, som fällde tårar, då på våren 1813 Scharnhorst, som fört honom till ett af fönstren i slottet i Breslau, visade honom de tillströmmande skarorna af frivilliga och frågade honom, om han icke nu kände sig öfvertygad om att det var allvar med hans folks entusiasm och offervillighet.
Den utmärkelse, konungen låtit Schmaltz’ vederfaras, gjorde ett synnerligen pinsamt intryck. Den gamle fältmarskalken Blücher sparade helt obesväradt icke på sådana uttryck som “hundsfottar”, Gneisenau ansatte på det skarpaste Hardenberg, bakom hvars rygg utmärkelsen skett, och uppmanade honom att
