protestera mot densamma, och i ett bref till en vän kunde dåvarande prins Wilhelm, den blifvande kejsar Wilhelm I, några år senare bryta stafven öfver de tyska förhållandena i följande bittra ordalag: “Hade nationen 1813 vetat, att efter elfva år af en grad af glans, ära och anseende, som då kunde uppnås och verkligen uppnåddes, ingenting annat än minnet, men ingen realitet skulle återstå, hvem hade väl då uppoffrat allt för ett dylikt resultat? Framställandet af denna fråga förpliktar på det heligaste till att åt ett folk på elfva millioner bevara den plats, det ernått genom uppoffringar, som man hvarken förr sett eller framdeles skall se. Men härpå vill man icke tänka mera.”
Den allmänna meningen i Tyskland fann sig icke heller i hvad som skett, utan uttalade sig, så vidt den kunde göra sig hörd, med mycken bitterhet mot “Kamptz- och Schmaltz-stallbröderna, mot Bel- och Kotzebue”, såsom det heter i en af tidens politiska visor. I synnerhet uppblossade harmen hos den vid universitetet studerande ungdomen, som starkt påverkades af sådana män som “Turnvater” Jahn, en högst egendomlig företeelse, som af Stein betecknades som en egenkär narr, men som man, trots all tillgjordhet i tal och skrift och all grofhet i uppträdande, dock icke kan frånkännas stora förtjänster om kroppsöfningarnas införande och utbredande i Tyskland.
Tyvärr funno denne mans mest förryckta idéer mesta bifallet. Betecknande för hans obändiga och larmande hat till fransmännen var sålunda hans förslag att “på gränsen mot Frankrike anlägga en vild skog med uroxar, rofdjur och gränsväktare för att på detta sätt afskära all förbindelse med den välska grannen”. Ett urtyskt folkväsen skulle återställas; med svärmisk beundran talades om teutoner och cherusker; ungdomen skulle på Jahns oöfversättliga språk göras “frisch, fromm, frölich, froh, wahrhaft und wehrhaft”, men utvärtes inskränkte sig emellertid hela reformen till långa lockar, stora, nedvikna skjortkragar, svarta sammetsrockar med snören och svart-röd-gyllene tofsar på famnslånga tobakspipor.
En bättre kärna hade den rörelse, för hvilken den allmänna tyska studentföreningen, “die Burschenschaft”, blef medelpunkten. Grunden till denna förening hade redan 1810 lagts af Fichte vid universitetet i Berlin utan några omedelbara syften, endast i akt och mening att införa en bättre och ädlare ton i studentlifvet, men först fem år senare uppstod föreningen i sin slutliga gestalt i Jena och utbredde sig därifrån till andra tyska universitet.
De unge män, hvilka som frivillige kämpat i frihetskriget och nu återkommo till universiteten, återfunno därstädes de gamla landsmanskapen, i hvilka studenterna dittills organiserat sig, den gamla partikularismen, som vapenbrödraskapet under kriget undanträngt, den gamla penalismen, som på ett så ovärdigt sätt förnedrade de yngre till slafvar under de äldre och gjorde dem till offer för deras brutalitet och som stod i skarp motsats till deras nya själfständighetskänsla. Dittills hade det tyska studentlifvet med sin råhet, sina ständiga slagsmål, sitt skräfvel och sina supkonvent saknat allt allvar och innehåll; den löjliga vikt, som lades på mensuren, öl- och vinstugans tomhet, studentlifvets hela själlöshet och barnslighet kunde icke mera tilltala de återvändande; den, som stått i kulregnet, behöfde icke bevisa sitt mod i dueller, och den, som varit med om att eröfra blodiga segrar, kunde icke ha någon glädje af att dricka kamrater under bordet. För den skull grundade de den nya allmänna studentföreningen, i hvilken stam-
