Alltsammans hade endast varit ett utslag af ungdomligt lättsinne och öfvermod, men på reaktionens anhängare verkade händelsen som en elektrisk stöt. Geheimerådet von Kamptz fann sig på det högsta uppbragt öfver det öde, som drabbat hans gendarmerikodex, och fordrade i en pockande skrifvelse till storhertigen af Weimar skydd mot “förvildade professorer och förledda studenter och den af svärmare och öfvermagar med eld och grepar utöfvade censuren.” För Metternich var hvad som timat vatten på kvarnen. Hos Fredrik Wilhelm III, som erfor så mycket större förargelse öfver Wartburgfesten, som de diskussioner den framkallat “generade” honom, rönte han icke heller några motsägelser, då han uppmanade konungen att vidtaga stränga åtgärder mot turnföreningarna, pressen och universiteten, och dessa den österrikiske hof-, stats- och ärkekanslerens föreställningar erhöllo ökadt eftertryck genom en anklagelseskrift mot det tyska folkets revolutionära anda, hvilken skrift af en valachisk bojàr vid namn Stourdza öfverlämnades till zar Alexander och bland annat innohöll den beskyllningen, att studenterna i die Burschenschaft skapat en upprorisk förening, för hvars omstörtningssyften festen på Wartburg och några slagsmål i Göttingen fingo tjäna som bevis.
Om Stourdzas skrift gjorde ett djupt intryck på furstar och ministrar, så framkallade den å andra sidan hos den tyska universitetsungdomen en otrolig förbittring icke blott mot Stourdza, utan äfven mot alla hans meningsfränder. Stourdza själf utmanades på pistoler af två grefliga studerande i Jena, men fann för godt att fly till Dresden, hvarifrån han förklarade, att han på zarens befallning “tänkt, skrifvit och utgifvit” sin skrift, hvarför han icke kunde lämna någon upprättelse för densamma. Hans utmanare svarade härpå hånande, att denna förklaring var till fyllest, ty af en blott “tanke-, skrif- och utgifningsmaskin” kunde de icke begära upprättelse.
Knappt hade emellertid det hånskratt, som ledsagade denna förklaring, förstummats, förrän en ny storm af den häftigaste förbittring utbröt. I Weimar bodde sedan längre tid tillbaka såsom ryskt statsråd den för sina gråtmilda dramer och platta lustspel i Tysklands borgerliga kretsar mycket omtyckta författaren August von Kotzebue, hvilken numer i sin tidning “Politisches Wochenblatt” drog i härnad mot de liberala idéerha och därigenom blifvit föremål för allmänt förakt och en ovilja, som gaf sig tillkänna därigenom att han fick sina fönster utslagna och i öfrigt utsattes för kränkningar. Af en händelse föll en berättelse, som han skulle sända till Petersburg, i händerna på professor Luden i Jena, och denne lät genast aftrycka densamma i sin liberala tidskrift “Nemesis.” Den vrede, detta dokument framkallade, stegrades hos medlemmarne af den gren af die Burschenschaft, som i Giessen bildat sig under namn af de “obetingade” och omfattades af förbundets brushufvuden och fantaster, till formligt raseri. En af dessa “obetingade,” en student vid namn Karl Sand, en dyster, svärmisk natur utan synnerlig begåfning, uppsökte Kotzebue i Mannheim, dit denne flyttat efter de senaste händelserna i Weimar, och då han på eftermiddagen erhöll tillträde till honom, drog han efter de första hälsningsorden fram en dolk och genomborrade den intet ondt anande lustspelsförfattaren med utropet: “Där har du, fosterlandsförrädare!” Därpå gaf han sig själf ett styng i bröstet; nedkommen på gatan, knäföll han, höjde ett “lefve för fosterlandet” och tackade Gud för sin
