och åldersolikheter skulle försvinna och som skulle befatta sig med allvarsamma saker och förbereda skapandet at ett enda fritt Tyskland.
Den agitation, till hvilken detta program gaf anledning, i förening med det ungdomliga lättsinne, som lät undfalla sig obetänksamma och utmanande ord, gjorde genast från början föreningen till föremål för reaktionens farhågor. För dennas “skuggrädda och ytliga blick,” säger Nietzsche, “tog sig den studerande ungdomen knappt annorlunda ut än Schillers ‘Röfvarband’: dess tal klingade för den ängsliga lyssnaren, som om Sparta och Rom i jämförelse med densamma varit nunnekloster. Förskräckelsen för de vredgade ynglingarne var så allmän, att icke ens ‘Röfvarbandet’ på sin tid framkallade något liknande i hofvens kretsar, ehuru ändå en tysk furste, enligt Goethes förklaring, en gång skulle ha yttrat, att om han varit gud och kunnat förutse ‘Röfvarbandets’ tillkomst, skulle han icke ha skapat världen”. Det torde icke vara möjligt att afgöra, huru mycket man misstog sig i denna fruktan eller huru mycket man förställde sig eller verkligen insåg det rätta, men som en skrämbild underlät i alla händelser icke de reaktionäres här att betjäna sig af föreningen och dess medlemmars uppträdande. Tillfälle därtill skulle icke heller låta vänta på sig.
Under de två år die Burschenschaft haft bestånd, hade den slagit djupa rötter vid högskolorna; tiden syntes nu inne för föreningen att äfven i yttre måtto sammanfatta sina särskilda grenar, och i detta syfte utfärdades inbjudning till en allmän församling till den 18 oktober 1817 till Wartburg för att därstädes "fira en tredubbel fest till minne af reformationen, segern vid Leipzig och de tyska studenternas första vänskapliga samkväm.” Stadsmyndigheterna och prästerskapet i Eisenach, några professorer från Jena voro bland deltagarne; inbjudningen utfärdades till alla protestantiska universitet, och från alla, så när som på fyra, infunno sig delegerade.
På morgonen den 18 oktober anträdde det “heliga tåget” sin vandring upp till den gamla borgen i Thüringen, berömd för sina minnen från sångarkriget och Luthers vistelse. I spetsen fördes “Burschensvärdet” och den nya “Burschenfanan”, och därpå följde parvis den studerande ungdomen, smyckad med svart-röd-gyllene skärp. Festen hade en allvarlig religiös anstrykning; i borgens riddarsal sjöngos vid sammanträdenas början och slut koraler och utdelades den apostoliska välsignelsen; äfven nattvarden begicks under mötets andra dag af mer än tvåhundra studenter, och de tal, som höllos, hade med all sin fosterländska lyftning ingen öfvervägande politisk karaktär. Den egentliga festen var redan slutad, och på Wartenbergets höjder midt emot Wartburg, liksom på bergen rundt omkring, brunno i aftonskymningen oktobereldarne. På det högstämda dramat skulle nu det groteska satyrspelet följa. Utan festkomiténs vetskap framsläpades af några studenter, beväpnade med högafflar, en korg med böcker till den högst flammande elden. Med hög röst upplästes titlarne på de böcker, som voro dömda till bålet, och därpå vandrade Kotzebues tyska historia, geheimerådet von Kamptz’ gendarmerikodex och Schmaltz förhatliga angifvelseskrift i lågorna, såsom ett upprepande af Luthers minnesvärda bragd, då han uppbrände den påfliga bullan. En hessisk stångpiska, en österrikisk korpralskäpp och ett preussiskt uhlansnörlif gjorde under åskådarnes pereatrop böckerna sällskap.
