lifsform afslutats: “Minervas uggla börjar först sin flykt, sedan skymningen inbrutit.”
“För Hegel,” säger Teobald Ziegler, “är staten ett nödvändigt, icke ett tillfälligt, det i och för sig förnuftiga, som skall vara till, men icke något godtyckligt eller villkorligt, utan ‘den sedliga idéns verklighet’, ‘det sedliga hela’, och så till vida ‘Gud på jorden.’ Med Adam Müller förklarar han staten för absolut och orubbligt själfändamål; hos Rousseau klandrar han, att den allmänna viljan icke är annat än alla enskildas viljor, att samhällsfördraget hvilar på godtycke och därigenom förstör all auktoritet, och mot Haller betonar han det förnuftiga i staten, hvars välde icke är godtycke, utan själfva förnuftet, som gör sig gällande: ‘det är Guds väg i världen, att staten är till!’ I seden har staten sin omedelbara, i hvarje enskildt medvetande sin medelbara tillvaro; i staten kommer friheten till sin högsta rätt, men likväl har staten högsta rätt mot den enskilde, och för denne är det högsta plikt att vara medlem af en stat och helt och hållet hängifva sig åt densamma.”
Mest missförstådd har Hegel blifvit genom sin berömda och beryktade sats: “Hvad som är förnuftigt är verkligt, och hvad som är verkligt är förnuftigt,” hvilken sats visserligen också väl ägnat sig till att stämpla Hegel såsom loftalare öfver de bestående förhållandena, ehuru han därmed i själfva verket menar, att endast det förnuftiga är verkligt och att det beståendes existensberättigande mätes efter förnuftets måttstock, hvarför det också åligger förnuftet att utöfva sin kritik och framhålla det overkliga, intiga och ovärdiga hos allt oförnuftigt i stat och historia. På detta sätt uppfattad, innebär Hegels sats emellertid ett framåtskridandets moment, som skulle bli en utgångspunkt för en senare tids radikal-revolutionära och socialistiska läror.
Ju mer emellertid under tjugutalet reaktionen skärptes och äfven i södra Tyskland under Metternichs påtryckning vann mera makt, oppositionen i kamrarne bragtes till tystnad, pressens frihet nästan undertrycktes och personligt våld användes mot liberaler och demagoger, desto radikalare blef också liberalismen. Mot våld kunde till slut ändå endast våld, mot förtryck uppifrån endast revolution nedifrån hjälpa, och icke heller saknades republikanska uttalanden och önskningar, i synnerhet i sydvästra Tyskland vid gränsen af Schweiz.
Äfven bland studenterna började det åter jäsa. Die Burschenschaft hade visserligen upphäfts 1819, men fortfor likväl att i hemlighet äga bestånd; dess radikala medlemmar tänkte numer verkligen på att “framkalla revolutionen” och bildade i Schweiz ett hemligt ynglingaförbund, som skulle sluta sig till ett tyskt mannaförbund. Detta gaf naturligtvis centralundersökningskommissionen i Mainz välkommen anledning till nya efterforskningar och fängelsestraff; till och med den franska filosofen Victor Cousin, som ville lära känna den tyska filosofien vid dess källa, måste för denna sin vetgirighets skull finna sig i att af gendarmer anhållas vid gränsen, en händelse, som väckte det största uppseende i hela Europa och så när medfört internationella förvecklingar.
Så tröstlöst det också mångenstädes såg ut i Tyskland, hämtade den tyska liberalismen likväl åter mod och hopp af hvad sonv hände i den öfriga världen. Med ett deltagande, som är alldeles ofattligt för sekelslutets generation, hvilken
