med största jämnmod åsett de blodbad, turkarne anställt på armenier och kandioter, följde den tyska ungdomen grekernas frihetsstrid, de kristnes strid mot islam och frihetens strid mot despotismen, civilisationens mot barbariet. Öfverallt uppstodo filhelleniska klubbar, bidrag insamlades och skaror af frivilliga drogo ut. Då i Italien eller Spanien, i södra Amerika eller i Grekland friheten var segerrik eller dukade under, då jublade Tyskland eller klagade som om det varit dess egen seger eller dess eget nederlag. Furstar och ministrar hade på sina kongresser i Aachen och Karlsbad, i Laibach och Verona rotat ihop sig till att undertrycka folkfriheten och betvinga den nya andan; folken förenade sig för den skull, åtminstone i tänkesätt och sympatier, till motvärn och skydd, och i deras namn kunde Béranger besjunga “folkets heliga allians” och se “freden nedstiga på jorden och så sitt guld, sina blommor och sina ax.” Men på dessa känslor och denna stämning kunde sedermera också Mazzini bygga med sitt unga Europa, och i dem fann äfven entusiasmen för Polen sin förklaring och sitt rättfärdigande och låg också grunden till de verkningar, julirevolutionen 1830 i Frankrike medförde.
*
I Italien hade Österrike på kongressen i Wien erhållit Lombardiet-Venetien och dessutom tillerkänts ett inflytande, som gjorde, att Metternich betraktade landet, liksom Tyskland, för sin politiska tillhörighet. Endast ett “geografiskt begrepp ” var den Apenninska halfön, liksom Tyskland, sedan de fördrifna furstehusen på kongressen i Wien blifvit återinsatta i sina rättigheter, splittrad i flera små oafhängiga furstendömen, som betraktade hvarandra med afundsjuka, men på samma gång genom sina reaktionära lystnader och sin sträfvan att utrota och undertrycka den franska revolutionens idéer och institutioner, hvilka under Napoleons herravälde vunnit insteg i landet, aflägsnade sina undersåtar från sig. I dessa sina sträfvanden skulle emellertid präst- och fursteväldet, som i Italien, liksom i Spanien, uppträdde i sin mest ohöljda gestalt, stöta dels på den gammalromerska republikanism, som framkallats hos ungdomen af Alfieris skola, dels äfven på den revolutionära andan hos spillrorna af det franska partiet, och dessa båda riktningar gjorde sig gällande i tidens litteratur, på samma gång mellan dem äfven en moderat strömning framträdde, som sökte afvinna de bestående förhållandena det bästa möjliga.
Vittorio Alfieri afled redan 1803, men had genom sitt författareskap utöfvat en mäktig verkan på sitt folk. Under studiet af Dante och Machiavelli undfick han den politiska tanke, som inledde och bestämde hans litterära bana, och denna tanke uttalade han i de båda böckerna “om tyranniet.” Med en fri själs djupa ovilja kände Alfieri och med skärpan hos en karaktär, som är fiende till hvarje medelväg, vågade han också uttala, att det furstliga tyranniet alldeles för länge tyngt på hans fosterland. I detta tyranni inneslöt han äfven påfveväldet och förklarade rent ut, att den katolska religionen vore oförenlig med politisk frihet. Han sökte emellertid äfven besvara den frågan, huru hans landsmän skulle kunna undandraga sig tyranniet, och i detta sitt svar har han med få ord företecknat de italienska sträfvandena i nittonde århundradet. Folkets massa måste nämligen först känna tyranniet, hvilket endast upprätthölles genom dess vilja och medverkan, innan det kunde uppryckas, och “gråtande” erkände Alferi, att
