lagstiftningsarbeten och administrativa värf, och statsrådet ålåg den allmänna öfveruppsikten öfver hela förvaltningen. Befriadt från alla hindrande och hämmande band, kunde Bonaparte låta statsrådet arbeta med en skyndsamhet, som var af största värde, och därnäst med en följdriktighet och ett sammanhang, som man förgäfves skulle söka annanstädes. Statsrådet åtnjöt en fullständig diskussionsfrihet, och om Bonaparte, som själf så ofta deltog i öfverläggningarna, mången gång mera lyssnade till sin allrådande viljas ingifvelser, har han åtminstone till ursäkt för sina misstag aldrig kunnat säga, att han icke erhållit tillräckliga upplysningar eller goda råd.
Förvaltningen, hvilken allt sedan 1789 varit beroende af samfällda öfverläggningar, hänsköts sålunda till en endes afgörande, och under denne ende förvaltades departement och arrondissement af de af honom tillsatta prefekterna och underprefekterna. På detta sätt infördes enhet och ansvarighet i förvaltningen, men på samma gång undergräfdes den demokratiska principen i sina grundvalar och “förstördes,” säger kanslären Pasquier, “den konstituerande församlingens verk från första stunden. Denna hade gjort allt för att minska myndigheten och göra makten kraftlös, men i den nya författningen återställdes denna makt.”
Med tillhjälp af de arbetskrafter Bonaparte på detta sätt skapat lyckades det därpå för hans glänsande organisationstalang att på otroligt kort tid så godt som helt och hållet nygestalta förhållandena i Frankrike.
Revolutionen hade visserligen afskaffat de gamla olidliga bördorna, privilegiiväsendet och orättvisorna, men endast för att låta samma missbruk uppstå till förmån för andra klasser. “Före 1789,” säger Taine, “var nationen underkastad en oligarki af adel och notabler, efter 1789 suckade den under en oligarki af stora och små jabokiner, hvilka efterträdt de förra och i stället för pergament och adelsbref åberopa de sina medborgarekort och medlemskapet i klubben vid Saint-Honorégatan. Dessutom måste statens skattkammare, sedan den förut födt hofvet i Versailles, föda den vida glupskare stora hopen i Paris, och detta underhåll kostade tjugufem gånger så mycket som det gamla hofvets underhåll i Versailles under lika lång tid. Slutligen roffade i Paris liksom förut i Versailles de underordnade åt sig af alla krafter, och följden blef 1799 liksom 1789 den franska statsbyggnadens sammanstörtande.
“Det ligger emellertid i ett väl ordnadt statsskicks intresse, att hvarken öfverbeskattning eller underbeskattning, undantagsförmåner, befrielser eller uteslutningar förekomma i detsamma. Som allmän och fast regel gäller, att, enär för all egendom, stor eller liten, af hvilket slag som helst, fast eller lös, staten genom sina lagar, sina domstolar, sin polis och sin armé lämnar det nödiga skyddet mot hvarje förgripelse på densamma och garanterar dess okvalda besittning, åligger det också egendomen att till staten betala en försäkringspremie af så och så många centimer för hvarje franc. Nationalförsamlingen af 1789 proklamerade visserligen denna Princip, men utan praktisk påföljd. Förste konsuln sätter den i verket och tillämpar den, så noggrannt detta låter sig göra, tack vare två beskattningsinrättningar af ny typ, utmärkta i sitt slag och verkliga mästerstycken i jämförelse med den gamla regimens eller revolutionens beskattningssätt.
“Att upptaga den direkta beskattningen, i enlighet med hvad rättvisa och billighet kräfva, är att på hvarje skattskyldig förrätta en amputation i förhållande