icke heller någon tid, utan grep genast verket an. Redan dagen därefter visade han, att Frankrike i honom fått en härskare. Den lille generalen, som Sieyes i allt, som icke rörde det rent militäriska, ansåg sig stå så högt öfver, uttalade i politik, finanser, rättskipning, lagstiftning, förvaltning i alla dess grenar, en sådan mängd origineila åsikter och försvarade dem med sådan skärpa och slagfärdighet, att Sieyes blef stum af häpnad och fann det klokast att utan invändning underkasta sig det försteg, hvarpå Bonaparte gjorde anspråk.
De tre provisoriska konsulernas tillvaro räckte för öfrigt endast sex veckor, under hvilka den nya statsförfattning—den fjärde i ordningen på tio år—som skulle grunda konsulatregeringen, utarbetades. Under denna gick allt ut på att i en enda mans händer lägga den mest absoluta myndighet, och med beundransvärd klokhet, seghet och begåfning öfvervann förste konsuln de svårigheter, med hvilka ernåendet af denna myndighet var förknippadt, i det han i början endast sysselsatte sig med det oundgängligen nödvändiga och nöjde sig med att utstaka vägen, som skulle leda honom till enväldet.
I detta syfte undanröjdes först och främst den revolutionära grunden så mycket som möjligt. De rådplägande församlingarnas makt, som redan förut gjorts mindre fruktansvärd genom skapandet af två kamrar, hvilka ersatt konventet, inskränktes på ett ännu verksammare sätt, då den fördelades på tre olika afdelningar, af hvilka den första, senaten, bestod af på lifstid utsedda medlemmar, som höllo sina öfverläggningar för slutna dörrar, den andra, eller lagstiftande församlingen, som valdes och hvarje år till en del förnyades, var dömd till tystnad, och den tredje, tribunatet, som likaledes valdes, ensam hade rätt att hålla offentliga öfverläggningar, men däremot saknade beslutande rätt och endast kunde uttala en mening eller yttra en önskan.
Med sådan ringa befogenhet måste emellertid tribunatet snart visa sig öfverflödigt, enär dess öfverläggningar aldrig medförde något definitivt resultat; det dröjde icke heller länge, förrän Bonaparte fann tribunatet olämpligt och upphäfde det, utan att för den skull ett nödvändigt hjul i statsmaskineriet försvann.
I förbindelse med dessa tre korporationer inrättades valkollegier, hvilka endast hade befogenhet att angifva de kandidater, bland hvilka den konserverande senaten gjorde sitt urval till de allmänna tjänsternas och ämbetenas besättande. Dessa kandidater utnämdes slutligen af en myndighet, som var helt och hållet oberoende af den allmänna rösträtten, hvilken på detta sätt gjordes fullständigt illusorisk.
Bonapartes båda medkonsuler Sieyes och Roger Ducos afgingo och funno reträttplatser i den nyskapade senaten, där de snart förlorade all betydelse och Sieyes dessutom miste all aktning, då han, “some belöning för sina stora tjänster,” mottog ett nationalgods vid namn Crosne. Af de båda nya konsulerna öfvertog Cambacérès ledningen af lagstiftningsarbetena och Lebrun finanserna; ingendera blandade sig i den verkställande maktens eller arméns angelägenheter eller utrikesärendenas ledning, hvilka grenar af förvaltningen Bonaparte förbehöll sig själf.
Därefter upprättades och organiserades statsrådet, (le conseil d’état) i hvilket Bonaparte intog alla förtjänster och talanger, som revolutionen framlockat på hvarje bana, men isynnerhet inom civilförvaltningen. Detta statsråd blef förnämsta drifhjulet i förste konsulns och kejsarens regering och bidrog kraftigt till nydaningen af Frankrikes inre förhållanden. I statsrådet utfördes alla stora
