Här återinfördes inkvisitionen, kongregationen för upprättande af listan, Index, på de böcker, som skulle förbjudas, sammanträdde åter, och förbud utfärdades mot alla politiska skrifter. Icke mindre än 2,436 kloster öppnades och skulle underhållas af staten, och genom dekretet af den 7 augusti 1815 återställdes jesuitorden. Fanatismen gick så långt, att inkvisitorn i Ravenna 1816 dömde en omvänd, men åter affallen jude till döden, och kardinal Pacca afskaffade till och med skyddskoppympningen och gatubelysningen. Alla högre ämbeten i förvaltning och rättsväsende kommo åter i prästernas händer, och dessa regerade på sådant sätt, att tiggare- och röfvareofoget tog fruktansvärdt öfverhand. Hela kommuner slogo sig på röfvareyrket, och en gång efterlystes samtidigt 57 rofmördare. Åkerbruk, industri och handel förfölle hastigt och befunno sig inom kort i ett alldeles förkommet skick, och de få reformer, som den mera frisinnade kardinal i Consalvi förordade, funno i kardinal Pacca och hans parti oöfvervinneliga motståndare.
Efter Pius VII:s död 1824 valde den af idel reaktionära kardinaler bestående konklaven Consalvis häftigaste motståndare della Genga till påfve under namn af Leo XII, och under honom fortgick det romerska hofvet beslutsamt på den reaktionära vägen. Lekmännen uteslötos från alla borgerliga värdigheter och prästerna hade obetingad myndighet öfver förvaltnings-, rätts- och undervisningsväsendet. Hela detta “turkisk-teokratiska system” var värre än någonsin och underhöll också förträffligt harmen hos den af carbonari bearbetade befolkningen. Redan vid denna tid sade ingen mindre än själfva kardinal Bernetti, att han ansåg det alltför möjligt, att han, om han skulle bli gammal, komme att få upplefva den världsliga påfvemaktens fall. Icke bättre voro förhållandena under Leo XII:s efterträdare Pius VIII, som stadgade dödsstraff för deltagande i hemliga sällskap.
Ehuru kurians regering i eget land endast hade att uppvisa de sämsta resultat, sökte hon likväl utsträcka sitt herravälde till andra länder och ingick för den skull konkordat med flera af de katolska staterna. I Neapel erhöll prästerskapet sådana medgifvanden, att det formligen bildade en stat i staten. Icke mycket bättre såg det ut i Modena, där hertig Frans IV fann sin tillfredsställelse i att utöfva en dåraktig, nästan outhärdlig despotism medan åter Napoleon I:s gemål Marie Louise i Parma förde ett jämförelsevis mildt regemente med den österrikiske generalen grefve Neipperg till rådgifvare och intim vän.
Det mildaste och klokaste regementet förde storhertig Ferdinand III af Toskana, hvilken trädde i sin faders, kejsar Leopolds, spår. Han sökte göra sin hufvudstad Florens till medelpunkt för den andliga, framför allt den litterära rörelsen, hvarför han också eftersträfvade så stort oberoende som möjligt af Österrike och tillät fri införsel af främmande tidningar och böcker. Visserligen afskaffades äfven här nästan alla, äfven de bästa franska inrättningarna, men som de ersattes med de fria institutionerna från storhertig Leopolds tid, hvilka ingalunda voro förkastliga, så rådde likväl ett långt bättre tillstånd än någon annanstädes i Italien.
Som furst Metternich mer än allt annat fruktade, att de italienska furstarne skuile gifva efter för carbonaris tryck och gifva sina länder konstitutionella
