inrättningar, hvilket kunde föranleda, att “frihetens gift” inträngde äfven i Lombardiet-Venetien, sökte han också på allt sätt förebygga en sådan olycka och slöt för den skull 1815 en hemlig traktat med Ferdinand IV af Neapel, som efter sitt återuppstigande på Neapels tron antagit titeln: “konung af båda Sicilierna” och såsom sådan kallade sig Ferdinand I. I traktaten hade denna kung förbundit sig att icke införa en författning eller några konstitutionella institutioner och icke grunda några inrättningar, som vore mera frisinnade än de, som Österrike unnade Lombardiet-Venedig.
Konung Ferdinand var nu gammal. Okunnig, rå och våldsam, hade han af sin grymma och lidelsefulla gemål, drottning Caroline, eggats till de ogärningar, som utmärkte reaktionen 1799, och då han återkom 1815 efter Murats fall, hade han i intet ändrat sig, utan förblifvit samma lögnaktiga och grymma, om sin högre mission och sin absolutistiska makt öfvertygade despot som förut. Men med sin despotism förenade han sin oduglighet. Genom konkordatet med Rom öfverlämnades hela undervisningsväsendet åt jesuiterna, medan han visade sig alldeles vanmäktig att stäfja röfvareofoget, som tog till den grad öfverhand, att 1817 icke mindre än 30,000 personer omfattade denna handtering, och regeringen såg sig slutligen tvungen att ingå formliga öfverenskommelser med somliga röfvarehöfdingar för att med deras tillhjälp hålla andra i styr. Men medan man på detta sätt sökte utdrifva djäfvulen med Beelsebubs hjälp, försummades och tillbakasattes armén, hvilket inom denna framkallade ett lifligt missnöje och gjorde dess officerare och menige så mycket tillgängligare för carbonarismen, som denna omfattades af flera högre officerare, hvilkas tjänst regeringen icke kunnat undvara, ehuru de, i likhet med den begåfvade generalen Vilhelm Pepe, hyllade frisinnade åsikter.
Så länge konung Ferdinand ännu icke återfått sin krona, hade han gynnat carbonarismen, men då han åter kände sig säker på tronen och i hemlighet afskydde förbundet, sökte han också genast ett tillfälle att undertrycka det. Carbonari, som en gång höjts ända till skyarna, så att “påfven befallt präster och munkar förkunna, att den blotta omständigheten, att carbonarotecknet gjordes, försloge till att förmå S:t Peter öppna paradisets portar”, förklarades nu för Guds och människors fiender. Konungen förbjöd alla carbonarimöten, och fursten af Canosa, som 1819 blef polisminister, fick i uppdrag att undertrycka förbundet, hvilket emellertid tagit en ofantlig utveckling och räknade medlemmar af alla stånd och klasser, ända till munkar och militärer. Biträdd af sin polischef, den grymme Gianpietro, samlade fursten af Canosa ihop de banditer, som 1799 spelade en så framstående roll i mordscenerna i Neapel, till ett nytt förbund, med hvilket han förenade de klerikale sanfedisterna äfvensom alla calderari.
Slutligen stegrades missnöjet till en fruktansvärd höjd, och i juli 1820 utbröt under anförande af löjtnant Morelli en militärrevolt, hvilken, sedan general Pepe slutit sig till densamma, hastigt utbredde sig till Neapel, där studenter och soldater gjorde gemensam sak mot konungen, som fann sig helt och hållet öfvergifven. Hertigen af Piccotelli och fem andra carbonari infunno sig på slottet och begärde företräde hos konungen, som de uppfordrade att genast utfärda en författning. Konungen lofvade att “måhända om två timmar” uppfylla deras begäran, hvarpå Piccotelli tog upp sin klocka, höll den för konungens ögon och
