Hoppa till innehållet

Sida:Dumrath 19 Århundradet Förra Delen.djvu/272

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
268
1815—1830.

från sin befattning, och de förut tillbakaträngda liberala riktningarna började åter under en utsträckt tryckfrihet på ett omisskänneligt sätt framträda och vinna i kraft. 268

Hvad folkets vidsträcktare kretsar kände och tänkte, visade sig tydligt nog af det bifall, hvarmed Bérangers mot Bourbonerna riktade, ännu otryckta visor hälsades och gingo från mun till mun. Pierre Jean Béranger föddes 1780 i en fattig arbetarefamilj och fick 1809 en skrifvarebefattning under kejsardömet. Från att ha varit den bekymmerslösa och uppsluppna lifsglädjens tolk,

"Till motvikt klippt och skuren
mot gallsjukt släktes kif”,

gjorde honom kejsarens fall, invasionen och Bourbonernas reaktionära regering till politisk diktare, och åt den förbittring, som sjöd hos hans samtid, gaf han i sina visor ett alltid kraftigt, stundom till och med storslaget uttryck, såsom då han i “Kosackens” mun lägger strofen:

“För präst och ädling gick det nedåt värre,
se’n undersåtens tålamod tog slut.
De bådo mig: ‘Kom och var allas herre,
blott vi förbli tyranner som förut!’
Jag kom — och när jag syntes lansen svinga,
mot lansen kors och scepter syntes små.”

Hans visor, som mäktigt bidragit till Bourbonernas fall, ådrogo honom också förföljelse “för gudlöshet,” klagar han, “af de kungliga prokuratorerna och deras ställföreträdare, idel människor, som äro mycket fromma — så länge domstolens sammanträde varar”. Två gånger insattes Béranger i fängelse och dömdes till dryga böter, men detta gaf honom endast martyrens gloria och skänkte ökad popularitet åt hans dikter.

Äfven i pressen började för öfrigt uttalanden förekomma, hvilka förut skulle ha varit oerhörda; glänsande skriftställare som Benjamin Constant, den 1825 sannolikt på legitimistisk anstiftan mördade Paul Louis Courier de Méré, Auguste Comte, ställde sina pennor i oppositionens tjänst, och dennas förnämsta tidning, “Minerva,” svingade sig upp till nästan europeisk betydelse. De öfriga partierna följde exemplet. “Journal de Commerce” återtog sitt gamla namn “Constitutionel”. Högern grundade “Conservateur”, i hvilken tidning liksom i “Journal des Débats”, Chateaubriand riktade sina bitande anfall mot ministären. Dessa angrepp öfverträffades emellertid vida af den cyniska häftigheten hos “Quotidienne” och ändå mera af “Drapeau blanc”, medan de från Frankrike förvisade bonapartisterna fortsatte i Bryssel utgifvandet af sitt mot Bourbonerna i högsta grad giftiga organ, “Le Nain jaune”, d. v. s. “den gula dvärgen”.

De antibourbonska sträfvandena sökte äfven anknyta förbindelser i utlandet och närma sig själfva zaren. I Paris funnos hemliga sällskap, och bland ungdomen vid de olika fackskolorna härskade oro. Allt detta gjorde, att Ludvig XVIII kände sig öfvertygad om nödvändigheten att själf fordra en ändring af vallagen och genomdref slutligen också, att förre biskopens af Tours, revolu-