tionären Grégoires val, som i hög grad upprört icke blott den kungliga familjen, utan äfven de främmande makterna, förkastades. Innan förslaget till den nya vallagen hunnit framläggas, inträffade emellertid en händelse, som fullständigt förändrade situationen.
Den 13 februari 1820 ledsagade hertigen af Berry sin gemål till hennes vagn, då han alldeles utanför ingången till stora Operan nedstacks af en sadelmakaregesäll vid namn Louvel, en fanatisk motståndare till det bourbonska konungadömet. Hertigen af Berry var nyss förmäld, och Louvel trodde sig förvärfva en stor förtjänst om sitt fosterland, om han genom hertigens undanrödjande omintetgjorde konungahusets förhoppningar på en afkomling, som efter den barnlöse hertigen af Angoulème skulle kunna öfvertaga den franska kronan.
Under den i Europa rådande politiska situationen kunde denna händelse endast lända reaktionens anhängare till fördel. Ultras’ raseri kände icke heller några gränser, och i sin blinda yra gåfvo de de liberala och regeringen skulden för ett brott, som hos en fanatiker framkallats af deras egna öfverdrifter och våldsamheter. “I frågen”, skref sålunda Charles Nodier, “om den knif, som dödade hertigen af Berry, är en dolk, en hirschfängare eller en sadelmakarknif; jag har sett den; den kallar sig en liberal idé.” Ministerpresidenten Décazes, som i deputeradekammaren öppet beskyllts för att varit upphofsman till mordet på hertigen af Berry och på hvilken en deputerad för den skull också yrkat åtal för mord, insåg, att hans afgång var oundviklig. För konungen föll det sig mycket svårt att offra den man, han betraktade som sin son, åt högerns hat, och först då grefven af Artois och hertiginnan af Angouléme på knä besvurit honom att entlediga den hatade ministern, kunde han förmå sig därtill. “Hans fot”, sade Chateaubriand om honom i ”Conservateur”, “har halkat i blodet!” Med större rätt sade Ludvig XVIII: “Med mig är det slut.” I själfva verket hade han abdikerat; dädanefter skötte Pavillon de Marsan tyglarne.
Louvels brott skulle för öfrigt icke medföra den följd, han själf tänkt sig af detsamma, ty sju månader efter mordet födde hertigens af Berry änka den prins som skulle bli pretendenten Henrik V, men som nu mottogs med ändlöst jubel, prisades såsom “undrets” barn och legitimitetens Messias, medan hans moder jämfördes med jungfru Maria. Till hans döpelse hade Chateaubriand omtänksamt medfört vatten ur Jordan; och fem dagar gammal, mottog han, såsom “le Moniteur” meddelade, diplomatiska kårens uppvaktning. En insamling föranstaltades för att skänka den nyfödda hertigen af Bordeaux slottet Chambord.
Hade hertigens af Bordeaux födelse på nytt upptändt alla legitimisters förhoppningar, skulle Napoleons timade frånfälle, såsom de själfva trodde, befria dem från en ständig fruktan och Europas kabinett från en tryckande mara.
Men kejsaren var icke död därför att han gått ur lifvet. Huru ringa sedligt värde han än haft såsom människa, så skrider en sådan jätte likväl icke öfver jorden utan att lämna djupa spår efter sig. Denna väldiga lefnads tragiska slut gaf en ny klang åt namnet Napoleon. Ur grafven på den ensliga klippön ute i Atlanten uppsteg en idealgestalt, som visserligen bar kejsarens drag i lifvet, men icke hade något gemensamt med hans inre varelse, och nu uppstod den bonapartistiska legenden, som omskapade den hatade despoten till en fredsälskande och frisinnad härskare, så mycket större som hans snille och hans bragder jäm-
