Med den revolutionära branden i sydvästra Europa skulle den heliga alliansens makter sålunda snart bli färdiga. Annorlunda förhöll det sig med den låga, som i sydöstra Europa i grekernas frihetskrig flammade högt mot skyn och omsider skulle leda till Greklands lösslitande från Turkiet. Genom härstamning, seder och tro skilda från de folk, öfver hvilka de härskade, hade turkarne, allt sedan de underkufvat dem, förhallit sig såsom en besättning i fiendeland, utan minsta tanke på några förpliktelser mot sina kristna undersåtar, som i deras ögon endast utgjorde en rättslös hop af “rajahs,” mot hvilka allt var tillåtet. Om också Fallmerayer går för långt, då han frånkänner nutidens greker hvarje släktskap med de gamle hellenerna, hvilka en gång voro nationernas lärare, så måste i alla fall deras hufvudmassa betraktas såsom greciserade albaneser med en ingalunda ringa tillsats af slaviskt blod, medan rena eller åtminstone öfvervägande helleniska återstoder endast bibehållit sig i några synnerligen väl skyddade vrår af den grekiska halfön. Fyra århundradens slafveri hade visserligen tryckt sitt brännmärke på detta folk, men detta oaktadt hade intet, om än så hårdt förtryck förmått utplåna den känsla af nationell samhörighet, som upprätthölls, liksom i forntiden, af språket och därnäst af kyrkan, hvars patriark i Constantinopel, så att säga, i synlig måtto framställde det förenande bandet, åtnjöt det största anseende och af den höga Porten betraktades såsom borgen för sina troendes lydnad. Därtill kom, att det osmaniska rikets lösa sammanfogning lämnade grekerna en viss, ehuru genom godtycke alltid hotad frihet, som flerstädes antog form af själfstyrelse under egna valda by-, stads- och distriktsföreståndare, och på somliga öar inskränkte sig afhängigheten endast till en tribut i penningar eller manskap till storherrns flotta.
Vid århundradets början visade den grekiska nationen en oförtydbar uppblomstring; dess gamla sjömannaduglighet hade åter vaknat och med denna också dess sinne för handeln. År 1816 räknade den grekiska marinen icke mindre än 600 fartyg med 17,000 i strid mot pirater vapenöfvade matroser och 6,000 kanoner. Såsom de bästa sjömännen ansågos invånarne på klippöarna Hydra, Spetsia och Psara. I Medelhafshamnarne uppstodo grekiska handelshus, och på hemlandets öar inställde sig med handel och industri också välstånd och rikedom. Samtidigt hade det helleniska folkets andliga pånyttfödelse tagit sin början och företrädesvis utgått från fanarioterna, en just icke alltid på de renaste vägar från ämbetsmän och skatteindrifvare utgången aristokrati, som fått sitt namn efter den tätt invid patriarkkyrkan i Constantinopel belägna Fanarporten, och till hvilken släkterna Ipsilanti, Sutsos, Maurokordatos hörde. Skriftställare som Athanasius Ipsilanti, Bulgaris och Theotekis, skalder som Rhigas, hvilken, utlämnad af den österrikiska regeringen, föll för sina turkiska bödlars kulor, forskare som Adamantios Korais, hvilken grundade det nygrekiska skriftspråket, ingöto sin egen eldiga hänförelse för det gamla Hellas’ härlighet i den grekiska ungdomens hjärtan, och deras utsäde hade småningom börjat bära frukt.
På kongressen i Wien hade de församlade makternas representanter visserligen haft hvarken öra eller öga för de kristna under det turkiska herraväldet, men detta oaktadt lyckades det likväl för den korfiotiske grefve Capodistrias, som
