nu var zar Alexanders minister och gunstling, att intressera sin herre äfvensom några andra potentater för philomusernas 1812 grundade förening, hvilken gjort till sin uppgift att söka bevara grekiska fornminnen, grunda ett museum, ett bibliotek o. s. v. Med skickligt begagnande af denna förening såsom skärm och täckelse, stiftade 1814 tre köpmän i Odessa philikernas hetairia, hvars syften gingo ut på ingenting mindre än att störta det osmaniska herraväldet och upprätta ett grekiskt rike med Byzanz till hufvudstad. Genom förstuckna antydningar och hemlighetsfulla vinkar väckte stiftarne den meningen, att ingen annan än zaren själf vore föreningens öfverhufvud, och förskaffade densamma sålunda ett anseende, som i hög grad befordrade dess utbredning. Före slutet af 1818 hade hetairian sålunda utbredt sig öfver hela Morea och till och med sträckt sig till mainoternas vilda stam i Lakoniens bergskrefvor.
Hetairian hade sålunda med framgång arbetat för sina syften, men då dess förbund 1820 till sitt öfverhufvud erhöll den unge furst Alexander Ipsilanti, som med utmärkelse kämpat under Rysslands fanor och stod högt i zarens ynnest, kände grekernas entusiasm icke längre några gränser, och det blef farligt att längre uppskjuta verkställigheten af planen att afkasta det turkiska oket. Hetairian hade emellertid försummat så godt som alla förberedelser för strid, då en händelse inträffade, som i högsta grad gynnade grekernas resning, nämligen det krig Porten måste föra mot sin mäktiga vasall, Ali Pascha af Janina, en man lika utmärkt för sin stora begåfning som afskyvärd på grund af sin förskräckliga karaktär. Upprorslågan uppflammade först i Donaufurstendömena, men hade, efter ett i Galacz natten till den 6 mars 1821 föranstaltadt blodbad på de intet ondt anande turkarne därstädes, redan börjat slockna af brist på näring, då Alexander Ipsilanti med sin ringa skara infann sig. Han kunde emellertid ingenting uträtta, utan måste rädda sig in på österrikiskt område, där han fängslades och i sex år hölls fången, medan upprorets första rörelse i furstendömena af turkarne kväfdes i blod.
Det första försöket hade sålunda misslyckats, men upprorsgnistan hade emellertid tändt branden på Morea. I spetsen för sina vilda skaror steg Petros Mauromichalis, varligen kallad Petrobey, ned från Mainas berg; i Patras höjde ärkebiskopen Germanos högtidligt korset och meddelade frihetskämparne absolution. Inom tjugu dagar hade en mängd turkar dödats utan förbarmande, till en del mot gifvet ord och löfte, sålunda förebådande fasorna af ett frihets-, ras- och troskrig. De turkar, som, gripna af skräck, icke flydde ur landet, inneslöto sig i Tripolitsa, och mot dess befästningar hotade resningens kraft att bryta sig, då den mainotiska klephten, d. v. s. röfvaranföraren, Theodor Kolokotronis lyckades tillbakaslå den undsättning, som sändes från det turkiska lägret utanför Janina. Upproret grep på nytt omkring sig, och nu omfattades frihetens sak äfven af ögrekerna. De djärfva sjömännen från Psara, Hydra och Spetsia blefvo med sina brännare en skräck för turkarne.
Vid sultanens hof och hos Constantinopels muhammedanska befolkning framkallade dessa händelser ett obeskrifligt raseri, som vid den grekiska påskens firande slog ut i full låga. Från aftonmässan rycktes den gamle vördnadsvärde patriarken Gregorios och måste lida den grymmaste misshandling, till dess han i full ornat
