sina präktigaste kläder på sina vackraste hästar, uppför den trånga gata, som leder till citadellets port, då plötsligt ur alla fönster och gluggar på vägen gevärssalvor smattrade och sträckte hästar och ryttare i dödlig förvirring till marken, ända till dess att ingen af de nyss så stolta höfdingarne längre var i lifvet. Såsom envåldshärskare i landet organiserade Mehemed Ali därpå af egyptiska fellahin en stående, på europeiskt sätt öfvad armé på 90,000 man, med hvars tillhjälp han gjorde stora eröfringar uppåt Nilen till Chartum och dessutom intog en del af Arabien. Landets alla rika hjälpkällor tog han i anspråk för egen del och gjorde sig själf till ende jordägare, fabriksidkare och köpman och dref på detta sätt upp Nillandets afkastning, så att detta, hvilket under mamluckerna icke ens kunnat betala tributen till storherrn, årligen utförde produkter till ett värde af 18 millioner kronor.
Denne mäktige vasall, hvars fördärf sultan Mahmud och hans rådgifvare länge planlagt, ville man i Constantinopel först använda som räddare i nöden, på samma gång man beräknade, att hans stridsmakt skulle förbrukas i kampen mot grekerna; mot öfverlämnande af Kandia och Cypern var Mehemed Ali också beredd att lämna den begärda hjälpen. Som en tiger kastade sig hans måg Hassan Pascha öfver Kandia, på ön Psara sprängde sig grekerna i luften med kvinnor och barn och 2,000 turkar, och nu skulle äfven ordningen komma till Morea, där det i februari 1825 lyckades Mehemed Alis styfson Ibrahim, som utnämnts till pascha af Morea, att fatta fast fot i Messenien, på samma gång Reschid Pascha med 20,000 turkar sändes mot Missolonghi med den lakoniska anvisningen: “Missolonghi eller ditt hufvud!”
I spetsen för den lilla, af endast 4,000 man bestående besättningen försvarade Notis Botsaris fästningen, på hvilken hela Europas blickar hvilade med största spänning och dit lord Byron,
“Apollo lik med lagerblad i håren,”
skyndat, eldande, hjälpande, ordnande, till dess han i dess förpestade feberluft fann sin tidiga graf. Hunger och sjukdom rasade bland försvararne, och då deras krafter voro nästan uttömda, försökte den 22 april 1826 nattetid 3,000 män med 5,000 kvinnor och barn slå sig igenom de belägrande turkarnes linjer. Den förtviflade planen förråddes emellertid för fienden; endast 1,300, bland hvilka sju kvinnor befunno sig, lyckades undkomma till Salona, de öfriga sprängde sig jämte 2,300 fiender i luften, och på stadens kvarlefvande invånare anställde turkarne ett skoningslöst blodbad.
Följande år föll slutligen äfven Athens Akropolis i Reschid Paschas händer, och fastän Ibrahim förlorat två tredjedelar af sina trupper och i sina angrepp på Maina endast skördat nederlag, syntes det likväl lida mot slutet med grekernas sak; hvad fiendens svärd icke gjorde, ersattes af den tröstlösaste anarki i det inre, och mången spanade längtansfullt efter den räddare, som skulle komma det olyckliga landet till hjälp.
Till lycka för grekerna såg västerlandet mestadels endast deras bragders lysande sida, och de mörka fläckar, som vanställde dem, framträdde icke tillräckligt skarpt för att kunna minska det alltjämt växande deltagande, hvarmed den allmänna meningen i Europa betraktade befrielsestriden och som endast stegrades ändå mera af de turkiska ogärningarna.
