hängdes på portarne till sin egen katedral, där liket under hopens hån och oupphörliga mord och afrättningar af greker fick hänga tre dagar, innan det bortsläpades och kastades i sjön. Till vedergällning anställde grekerna ett tre dagars blodbad på Tripolitsas uthungrade invånare; peststanken från de många tusen liken framkallade bland segrarne en fruktansvärd farsot.
Nu voro de vildaste lidelser lössläppta, och fanatism och hämndbegär släckte både hos greker och turkar hvarje mänsklig känsla. Ali Pascha hade slutligen besegrats, och hans och hans fyra söners och sonsöners hufvuden hade jordats vid Silivriaporten i Constantinopel; turkarne kunde således med odelade krafter vända sig mot grekerna, och första slaget måttades mot det rika Chios, där den turkiske Kapudan Pascha med exempellös grymhet, mot gifvet löfte om amnesti, lät anställa ett blodbad, som endast upphörde till följd af bödlarnes trötthet, sedan 23,000 offer mördats, 47,000 bortsläpats i slafveri och befolkningen på den härjade ön från 100,000 nedbragts till 20,000. Chioternas blod ropade till himlen, och hämnden skulle icke heller utebli. Natten till den 19 juni 1822 lyckades det den djärfve psarioten Kanaris och hans lilla skara att, medan turkarne sorglöst hängåfvo sig åt bejramsfestens jubel, fästa sina brännare vid det turkiska amiralskeppet, som i ett nu stod i lågor. Dödligt sårad af en nedstörtande stång, såg Kapudan Pascha från stranden, dit han förts, sitt stolta skepp med 3,000 mans besättning springa i luften; gripen af skräck, gömde sig den turkiska flottan i Hellesponten, och då den åter vågade sig ut, förstörde Kanaris med sina brännare den 10 november dess vice-amiralskepp. På Chios mördade turkarne visserligen alla, som ännu återstodo af befolkningen, men mot Missolonghis befästningar bröts äfven till lands Churchid Paschas makt, och på återtåget formligen upprefs hans armé af Kolokotronis och dennes nevö, ”turkätaren” Nikitas. Churchid undandrog sig ansvaret för sitt dubbla nederlag genom att taga in gift.
Äfven det följande året bröts det turkiska angreppet mot Anatolikos’ af 600 man försvarade usla lermurar, men den 21 augusti skördade emellertid döden, under ett nattligt angrepp på de turkiska förposterna vid Karpenisi, grekernas ädlaste hjälte Markos Botsaris.
Ty värr skulle grekerna icke allenast befläcka striden för sin frihet med ohyggliga blodsdåd, som fullt ut kunde mäta sig med turkarnes, utan äfven vanära densamma genom förräderi och lumpen girighet, hvarifrån icke ens en Kolokotronis höll sig ren, och därtill hotade tvedräkt och småaktig afundsjuka, som aldrig tålde, att ett nationellt öfverhufvud uppsvingade sig till obestridd och varaktig myndighet, att fullständigt förlama deras kraft och tillintetgöra de segrar och fördelar de vunnit. Medan grekerna i blind lidelse rasade mot hvarandra, uppstod en ny fara, fruktansvärdare och mer hotande än någon, som de hittills haft att bekämpa. På storherrns rop om hjälp beredde sig nämligen den mäktige paschan af Egypten, Mehemed Ali, att låna honom sin arm till det grekiska upprorets betvingande.
Denne märklige man, född 1769 i Makedonien och ursprungligen tobakshandlare, hade 1798 kommit till Egypten, där han först uppsvingade sig till anförare för arnauferna och sedermera med deras tillhjälp till pascha. År 1811 bröt han på äkta orientaliskt vis de mäktige mamluckernas välde i Egypten. Inbjudna till fest på citadellet i Kairo, begåfvo sig mamluckcheferna, iklädda
