stycken, med hvilka författarinnan sökte förfalska det allmänna omdömet och göra sin hjältinna modern, lyckats förvärfva densamma bifall. Otillfredsställd af den ringa framgång, hon sålunda skördat på detta område, hade hon öfvergått till det andliga, vid fyllda fyrtioett års ålder i sin fädernestad Riga upplefvat sin “Damascusdag” och lärt att på nytt elektrisera sin inbillningskraft på ett fält, där man kan glänsa äfven med andens fattigdom och med ödmjukhet tillfredsställa till och med fåfängan. I sitt fromma omvändelse- och välgörenhetsnit närmade hon sig först i Königsberg drottning Luise, sedermera i Karlsruhe kejsarinnan Elisabeth.
Allt ifrån 1812 hade hon siat om mörkrets ängels, d. v. s. Napoleons, fall och inträdandet af en fridens och den allmänna lycksalighetens æra under ljusets ängel, d. v. s. den ryske zaren. Bref från henne spelades därpå i händerna på Alexander, som girigt läste dem och tillät profetissan att korrespondera med honom. Efter Napoleons första fall förutsade hon hans återkomst från Elba och nya blodsutgjutelser, som skulle följas af allmän fred. Som dessa förutsägelser verkligen till en del bekräftades, erhöll hon i Heilbronn 1815 tillträde till zaren, som hon gaf anvisningar till bön och betraktelser. Då zaren förkunnat den heliga alliansen, i hvars tillkomst hon tillskref sig en icke ringa andel, lyckönskade hon honom till att ha varit “stor nog för att offentligen i spetsen för sin armé bekänna den frälsare, som välsignat honom, och Gud, som gifvit honom till efterdöme åt världen”. Slutligen började Alexanders omgifning bli orolig öfver sierskans inflytande, och Alexander själf, som fruktade synas löjlig, upphörde att besöka henne; han tog därpå icke heller mot hennes bref, och slutligen förbjöd han henne att predika i hans stater och förvisade henne från Petersburg; kort sagdt, han behandlade henne, såsom han alltid behandlade de personer, hvilka han förut mest omfattat med sin ynnest.
Med året 1815 hade zarens bana nått sin höjdpunkt; han framstod då icke allenast såsom segrarens besegrare, utan äfven såsom den allmänna befriaren. De tecken till frisinne, hvilka han dittills visat, skulle emellertid snart försvinna för att lämna rum åt en afgjordt reaktionär stämning, under hvilken zaren beklagade sig öfver den otacksamhet, som visades honom från alla håll. Själen i den reaktion, åt hvilken zaren hängaf sig under sina sista regeringsår, var en man, som allmänt betecknades såsom hans onda genius, hans gunstling generalen, grefve Alexis Araktschejev, en uppkomling af låg börd, smidig och inställsam mot sin herre, som han fullkomligt behärskade, men allmänt hatad för sin grymhet och sin ovanliga förmåga att plåga sina underhafvande.
Lika brutalt som Araktschejev behandlade soldaterna, lika grym var han mot sina lifegna, till hvilkas bestraffning han använde en särskild käpp, som uppmjukades i saltlake, innan den begagnades. Till olycka för hans bönder hade den elake mannen till älskarinna tagit sin kusks hustru, en ändå grymmare varelse än han själf, hvilken, sedan hon blifvit härskarinna på hans gods, slösade med prvgel och tortyr och i stallet lät piska sin egen man. I synnerhet rasade hon mot de kvinnliga lifegna med raffinerad hårdhet, till dess att slutligen brodern till en ficka, som hon misshandlat, hämnades sin syster och med en knif nedstack favoriten. Araktschejev var utom sig af sorg, och zaren ägnade honom det djupaste deltagande i hans smärta, sände arkimandriten Photius till att gifva
