honom “religionens tröst” och besvor honom om att “spara sig åt fosterlandet”. Den milde Alexander tillät sin gunstling att, tvärt emot lagens bud, enligt hvilket det tillkom senaten att döma i dylika fall, själf skipa rättvisa icke allenast på mördaren, som erhöll 175 knut och dog på stället, utan äfven på hans syster, som redan pinats af Araktschejevs mördade älskarinna. Hon erhöll 125 knut och dog likaledes under exekutionen. Dessutom straffades 22 bönder eller bondhustrur, hvilkas enda brott bestod i att de icke skyndat till hans älskarinnas hjälp. Ett dylikt barbari kunde zar Alexander I, som det mot seklets slut blivit på modet att höja till skyarna för hans ädelmod, med god smak tillåta, men hans efterträdare afsatte Araktschejev från alla hans värdigheter och förvisade honom till hans gods, där han sysselsatte sig med andaktsöfningar och 1834 dog “med blicken fäst på en bild af Alexander I, som han hoppades återse i himlen”.
Zar Alexander, hvars dubbelhet och karaktärslöshet Napoleon så väl genomskådade, då han kallade honom “nordens Talma” och en “byzantinsk grek”, men som af sin tids smickrare kallades “en lycklig tillfällighet i sin familj”, hade i själfva verket, då han dog, mer skadat sina undersåtar än den mest utpräglade despot, ty under vissa perioder af sitt lif hade han icke upphört att hos dem väcka och uppmuntra frihetsdrömmar för att sedan straffa dem för dessa under reaktionsperioden; men detta oaktadt kunde han ännu under sitt sista lefnadsår bedraga sig själf och bedyra sitt frisinne. “Man må om mig säga hvad man vill,” förklarade han nämligen, “men jag har ändå lefvat som republikan och såsom sådan skall jag dö.”
Som Alexander I icke efterlämnade några barn, skulle kronan egentligen öfvergå på hans broder Constantin, hvilken såsom vicekonung i Polen residerade i Varschau. Men denne hade, dels i känslan af sin oförmåga att lösa en rysk härskares svåra uppgift, dels också af kärlek till den polska grefvinnan Grudzinska, afstått från sin rätt till tronen, och Alexander hade därpå bestämt sin näst äldste broder Nicolai till sin efterträdare. Detta hade emellertid skett i allra största hemlighet, och Nicolai hade till och med hållits i okunnighet härom, hvarför hån också vid Alexanders frånfälle hyllade sin broder och svor honom trohet. Först sedan Constantin på nytt förklarat sin bestämda afsikt vara att vidhålla sin afsägelse mottog Nicolai kronan och gjorde slut på ett tillstånd af ovisshet, som hotade bli farligt för den inre freden i Ryssland.
Redan händelserna 1812—15 hade icke förgått utan att lämna spår efter sig i den ryska nationen; ändå större inflytande erhöll emellertid den omständigheten, att så många ryska officerare sedermera kommo i beröring med den västerländska civilisationen och blefvo bekanta med de moderna föreställningar, som voro en frukt af den stora franska revolutionen. Vid sin återkomst till Ryssland återfunno de därstädes, sedan de i Frankrike varit vittnen till den konstitutionella frihetens första försök, själfhärskarens absolutism, böndernas lifegenskap, de brutala kroppsstraffen, som deras egna soldater, hvilka dock varit deras vapenbröder i striden mot Napoleon, också voro underkastade, ett närgånget och småaktigt polisgodtycke, ingen oberoende rättvisa, censurens tyranni, en fruktansvärd “obskurantism” vid universiteten och allestädes förakt för människorna och för mänsklig värdighet. En ny anda började emellertid vakna
