vårdslagstiftning förledde landtbefolkningen till lättja. Hvar kommun sökte så fort som möjligt bli kvitt de fattiga, som lågo densamma till last, och, om möjligt, skjutsa dem på grannen, och som kommunerna hade rätt att sända de fattigas barn under namn af lärlingar hvart de ville och för alltid voro befriade från dem, om de icke återfordrades inom fjorton dagar, så uppstod en formlig slafhandel, som försåg fabrikerna med billiga barnarbetskrafter och beröfvade de olyckliga varelserna för hela deras lif hem och familj. Man såg nioåriga gossar i kolgrufvorna draga vagnarne, och i bomullsspinnerierna användes till vissa arbeten så små barn, att de, för att kunna hålla sig upprätta, måste sättas i små lådor, som stödde deras späda kropp, men lämnade armarne fria. Fattighusen befunno sig i ett så ohyggligt tillstånd, att den fattige, som endast hade att välja mellan fängelse och fattighus, vanligen gaf företrädet åt fängelset och därmed beträdde brottets högskola. Strafflagen förordnade med en fullkomligt medeltida stränghet dödsstraff för tvåhundra brott, däribland för stöld från 5 shillings värde, men motverkade härigenom endast sin egen uppgift, ty juryn frikände hellre en för mindre brott anklagad än dömde honom till ett straff, som icke stod i förhållande till hans gärning.
Likgiltiga och känslolösa, fångna i själfviskhet och fördomar, åsågo de privilegierade klasserna, regering och parlament, eländet vid sina fötter. Och huru skulle de väl också kunnat göra annorlunda, då de själfva voro försjunkna i de råaste, sinnliga njutningar.
Fråsseri och en dryckenskap, som öfvergår all föreställning, tillhörde både de förnämas och de mindre förnämas vanor; själfva den store William Pitt kunde, fastän han hemma druckit en butelj portvin, innan han infann sig i underhuset, efter sammanträdet i sällskap med en vän begifva sig till Bellamys värdshus och tömma ytterligare ett par buteljer. Under skämt och löje berättade bordsällskapet anekdoter och sjöng visor till ljusan dag, och “hofmästaren uttröttades af att draga upp buteljer”. På “circuits” eller tingsresorna hände det icke sällan, att de anmälda målen måste uppskjutas på den grund, att domare och advokater till följd af alltför ymniga libationer icke förmådde taga kännedom om dem; och då biskopen af Lincoln skulle förtaga en flyttning, berättar Thackeray, att han tillfrågade en lärd vän om huru han skulle få med sig sex dussin flaskor gammalt portvin, hvarpå den lärde vännen svarade, att om biskopen sex gånger bjöde honom på middag, skulle han nog draga försorg om dem. Till vinet kom spelet. De fashionabla klubbarne, Arthur’s, Almack’s, Brooke’s och White’s, voro verkliga spelhelveten, där afsigkomna adelsmän eller ruinerade parlamentsledamöter obarmhärtigt pungslogo den oförsiktige eller oerfarne. Oerhörda summor vunnos och förlorades; lord Byron och en den tidens tongifvande “dandy,” såsom unge män på modet kallades, vid namn Brummell, “beau Brummell”, tillhörde hjältarne vid spelbordet, och ehuru det upptäcktes, att till och med en engelsk peer spelade falskt, upphörde för den skull medspelarne icke att spela med honom, och de största ansträngningar gjordes för att öfverskyla hans förnedring, då den slutligen kom i dagen.
Inom klasser med dylika seder rörde sig ingen hand för att lindra, än mindre afhjälpa det svältande proletariatets nöd eller för att söka höja det i sedligt afseende.
