Fastän årligen minst två millioner barn växte uppp utan minsta undervisning, gjordes intet för folkskolorna, ja, gemene mans okunnighet betraktades af den härskande aristokratien såsom ett önskvärdt tillstånd, dess undanrödjande som en fara. Äfven den härskande högkyrkan hade alldeles för mycket stelnat i högmod och världslighet för att förbarmande taga sig an de till kropp och själ nödlidande. Liksom staten hade den blifvit en anstalt, som gynnade endast några få utvalda. Medan det lägre prästerskapet försmäktade i djupaste armod, utdelades de högsta kyrkliga ämbeten med deras stora, delvis oerhörda inkomster till följd af en nepotism, som ansågs helt naturlig, åt högaristokratiens yngre söner och skyddslingar, hvilka fullt ut kunde mäta sig med hvilken som helst i hvarje idrott, som tillkom en världsman, men sällan eller aldrig besökte sin församling. Ur denna högkyrka som icke uppbars af något vetenskapligt eller djupare lif, hade det religiösa behofvet flyktat till de många sekter, som af gammalt funnos i England, till metodister, unitarier, independenter o. s. v., och dessas anhängare ökades med rasande fart, ehuru det icke ansågs anstå en gentleman att vara “dissenter.”
Den härskande toryministären hade endast en enda tanke, och det var att kunna kvarhålla sig vid rodret. Till den ändan sökte den också på allt sätt göra sig de i parlamentet i öfvervägande grad representerade jordägarne förbundna, sak samma hvad som blefve af det öfriga folket. Detta visade sig bäst vid den kris, som 1815 hemsökte jordegendomen på samma sätt som industrien.
Under kriget hade England varit till en god del afstängdt från all främmande tillförsel, och dess landtbruk hade således åtnjutit ett monopol, som i utomordentlig grad stegrade jordräntan. Efter fredsslutet föranledde en stor tillförsel af spannmål ett så plötsligt och djupt sjunkande af spannmålsprisen, att landtbruket råkade i en nödställd belägenhet. Men då industrien lämnades åt sina egna hjälpkällor, skyndade sig regeringen att bispringa de stora godsägarne och, såsom man kallade det, skydda det britiska landtbruket genom att åter införa spannmålstullar och därigenom ytterligare på konstladt sätt fördyra brödet för armodets svältande barn. Resten gjorde de dåliga skördarne 1816 och 1817, hvilka uppdrefvo prisen på de nödvändigaste lifsförnödenheterna till dubbla beloppet.
Under dylika omständigheter vågade likväl ministären framträda för underhuset med fordringar att hålla en armé på öfver 100,000 man, som tog 11 millioner pund sterling i anspråk, med en oordnad civillista och med förslaget att äfven under freden behålla den inkomstskatt, ehuru nedsatt till hälften, hvilken pålagts endast för kriget “och icke längre”!
*
Ju hårdare och mera omedelbart tryckande detta tillstånd kändes för den enskilda, desto kraftigare bidrog det till att framkalla den inre stora omhvälfning, som förebådats af de senaste årtiondena, och ur det djupa mörker, som höljde landet, frambröt gryningen till bättre dagar. Medan Nelson och Wellington i aflägsna länder kämpade sina segerrika strider, hade hemma ett antal snillrika tänkare och skriftställare kämpat en visserligen mindre bemärkt, men därför icke mindre betydelsefull strid mot villfarelser och fördomar, som voro många generationers arfvedel.