År 1814 hade London sex dagliga tidningar, ehuru i litet format, och en hel rad nya tidskrifter, Edinburgh Review, Quarterly Review, Blackwood’s Magazine, kunde redan ställa högre anspråk på tillmötesgående, intresse och uppfattning hos sina läsare. Litteratur och poesi började uppblomstra.
Liksom i Tyskland den romantiska skolans anhängare, så uppstodo äfven i England skalder, hvilka bröto med de gamla klassiska formerna inom poesien och väckte mycken förargelse genom sina nya och djärfva teorier. Man fann hos dem samhällsfientliga principer och Rousseaus sjukliga känslighet, kort sagdt, ett ofruktbart och misantropiskt missnöje med samhällets institutioner. Om så var fallet, var detta emellertid endast ungdomssynder, från hvilka de snart frigjorde sig. Af de tre efter sjöarne i nordvästra delen af England, där de bodde, så kal- lade “lakisterna” var Southey (1774—1843) vid sitt första uppträdande socinian och jakobin; sedermera blef han Byrons häftigaste vedersakare, statspensionär och poeta laureatus med en årlig lön af 300 pund sterling mot förbindelse att besjunga alla tilldragelser, som rörde det kungliga hofvet. Hans svåger Coleridge (1772—1834), en fattig, före detta dragon, drömde om att i Amerika grunda en kommunistisk republik, rensad från konungar och präster, skref sedermera konservativa ledare i regeringsorganet Morning Post och angrep med sådan skärpa kejsar Napoleon, att denne fäste sin uppmärksamhet vid honom och skulle ha låtit häkta honom på en resa i Italien, om Coleridge icke, varnad af den preussiske ministern Wilhelm von Humboldt och själfva kardinal Fesch, skyndsamt lämnat landet. Coleridge, som slutligen föll offer för opiumnjutningen, är mest bekant för sin dikt: “Den gamle sjömannen,” i hvilken hans böjelse för det mystiska och öfvernaturliga fått uttryck. Den förnämste var emellertid Wordsworth (1770—1850), som också började med entusiastiska verser mot konungarne, “dessa stoftets söner, som med sina spiror sökte hindra revolutionens och frihetens flod att stiga, hvilken skulle bortsopa och sluka dem.” Det dröjde emellertid icke länge, innan äfven han omvände och bättrade sig och blef en af Pitts publicister, statspensionär och slutligen i sin ordning poeta laureatus. Nitisk omvänd, utpräglad anhängare af den anglikanska kyrkan och intolerant konservativ, dref han enligt Emerson den satsen, att “samhället genom ytlig kultur fått upplysning utan hänsyn till moralisk bildning; skolor gagnade till intet; skolmästaren vore icke uppfostrare; moralen, det konservativa elementet, måste odlas; Goethes Wilhelm Meister kunde han för den skull icke tåla; den vore full af all slags otukt; han hade icke kommit längre än till första delen och hade då hastigt kastat från sig boken, så upprörd hade han blifvit.” Han talade illa om fransmännen och icke bättre om skottarne och gjorde på Emerson intryck af att vara “en inskränkt ande, som betalt hänförelsens sällsynta stunder med timmar af torraste prosa.” Detta oaktadt saknar hans poesi, fast en stark dosis moralfilosofi ingår i densamma, ingalunda förtjänst och skönhet, i synnerhet utmärker den sig för sin känsla för naturen och sina fina skildringar af småfolkets villkor och förhållanden.
Liksom romantikerna i Tyskland sökte den nya engelska skolans anhängare mönstren för sina dikter i den österländska poesien, som i synnerhet Southey sökte efterbilda, äfvensom i renaissancens och medeltidens skrifter, och ur denna nya riktning framgick hvad Taine kallar den historiska dikten, hvars förnämsta representant blef Walter Scott.
