Scott till att utvidga och försköna sin egendom Abbotsford, där han med furstlig gästfrihet mottog den härskara af gäster, som öfversvämmade hans hus och stundom för lång tid slog sig ned hos honom. Med hvarje ny roman, “Fängelset i Edinburgh,” “Ivanhoe,” “Quetin Durward,” följde en ny bifallsstorm, och författarens namn var i allas mun. Men 1826 kom krisen i Walter Scotts lif. Firman Ballantyne gjorde konkurs med en skuld af 117,000 pund sterling, hvarom dess delägare icke hade någon aning. Med manligt lugn bar Walter Scott det slag, som vållade hans ruin, och inlät sig på det förtviflade försöket att med sin penna betala den ofantliga skulden och icke unna sig rast eller ro, förrän han inlöst de förpliktelser, som andras lättsinne och oordning lagt på hans skuldror. Med hungrig hast och ruinerad entusiasm började han en galärslafs arbete med pennan i sina fordringsägares tjänst och ingick kontrakt med sina förläggare om böcker, hvilkas titlar han ännu icke ens tänkt på. Hans högt älskade hustru afled, och hans göromål hindrade honom att stanna vid hennes dödsbädd. Hans förr så gästfria hus stod tomt och öde, endast fordringsägarne stormade dit. Slutligen kunde han betala en del af sin skuld, sjuk, svag och lam i en del af ansiktet, företog han en sista resa till Neapel, men återkom hem 1832 endast för att dö.
Äfven Irland gaf sitt bidrag til] tidens litterära storhet. I Dublin föddes nämligen år 1780 “Lalla Rookhs” sångare, Thomas Moore, som uppfostrades af sin patriotiska moder och under sina ynglingaår blef vittne till de rysligheter, med hvilka den engelska toryregeringens sega och grymma tyranni hemsökte “gröna Erin,” och huru lord Castlereagh, själf irländare, med mutor och hotelser slutligen 1800 genomdref, att det irländska parlamentet, trots Grattans hela vältalighet, begick själfmord och antog unionen med England.
Tillståndet i Irland var alltifrån 1795, då lord Camden blef vicekonung därstädes, rent af fasaväckande. Under förevändning att göra slut på de ständiga oroligheter och uppträden, som vållades af hatet mellan katoliker och protestanter, inrättade regeringen ett talrikt protestantiskt gendarmeri med tillåtelse att, under förebärande att eftersöka dolda vapen, fängsla, martera och döda en hvar, som af en eller annan skurk eller fiende angafs såsom misstänkt. Belägringstillstånd med krigsrätter infördes; det hemliga fosterländska sällskapet: “De förenade irländarne” såg sin emissarie, lord Edward Fitzgerald, dö i fängelset, innan man hann afrätta honom, af de sår, hans engelska bödlar tillfogat honom, då de grepo honom; och jurydomstolarnes medlemmar betecknas till och med af engelska historieskrifvare såsom “ett band okunniga och blodtörstiga skurkar, hvilka genom tortyr och löfte om tillgift tvungo katolska vittnen att aflägga falska vittnesmål mot de anklagade.” Till redskap för förföljelsen hade regeringen valt en okunnig och hetsig partiman, en liten godsägare vid namn Thomas Judkin Fitzgerald, som 1799 utsågs till High Sheriff och af hvilken hon kunde räkna på hvarje våldsamhet. Till yttermera visso hade regeringen mot författningen genom en lag låtit återställa tortyren, så att öfverdomaren icke kunde fällas till något ansvar för sina våldsamheter och lagöfverträdelser. Han lät också piska sina offer, till dess deras inälfvor syntes genom den sargade huden, och skröt öfver sina illdåd, men detta oaktadt hade ändå en protestantisk präst panna att under edlig förpliktelse intyga, att denne blodhund var en “mild och human man.” Till lön för sina tjänster erhöll han af toryregeringen en särskild pension, och efter unionen med England utnämndes han af lord Castlereagh till “baronet af de förenade konungarikena.”
