Blygseln öfver Irlands förnedring och afskyn mot de engelska tories hade icke hos någon slagit djupare rötter än hos en af Irlands ädlaste söner, Robert Emmet, den unga nationalhjälte, till hvilken Moore drogs med hjärtlig beundran och innerlig vänskap. Medan Moore, efter några års vistelse i London, lämnade Europa och till slutet af 1804 innehade en anställning på Bermudasöarna, skulle emellertid Emmet drabbas af det bittraste öde.
Efter ett besök i Paris, där han fått företräde hos förste konsuln och erhåliit dennes löfte om hjälp till Irlands befriande, sökte han med rastlös djärfhet åstadkomma en ny sammansvärjning i Irland och därstädes förbereda allt till resning möt engelsmännen, så snart fransmännen landstego på ön. Ett hemligt krutmagasin, hvari de i sammansvärjningen invigda arbetade på att tillverka ammunition, sprängdes emellertid i luften genom en olycklig tillfällighet, och följande dag varskodde ett protestantiskt blad regeringen om den fara, denna händelse förebådade. Utan att afvakta fransmännens ankomst företogo de sammansvurne resningen, men misslyckades fullständigt. Emmet hade kunnat fly, men återvände till Dublin för att ännu en gång få se sin älskade, miss Curran. Soldaterna sökte honom länge fåfängt; hans trogna hushållerska, en ung, modig flicka, stacks förgäfves med bajonetterna öfver hela kroppen och underkastades “halfhängning,” men förrådde icks hans gömställe. Slutligen fann man honom likväl, förlamade med ett skott i skuldran hvarje flyktförsök och fängslade honom. Under rättegången öfveröstes han af allmänna åklagaren, en irländsk affälling, förut medlem af upprorspartiet, lord Plunkett, med hån och speglosor, och då han slutligen talade till sitt försvar, måste han tillrättavisa sin domare med de värdiga orden: “Jag har hört sägas, mylord, att domare stundom betrakta som sin plikt att med tålamod höra på och att tala med humanitet.” Verkan af hans tal var utomordentlig; Times’ korrespondent skref om detsamma: “Då han på processens dag, i det ögonblick grafven öppnade sig för att mottaga honom, skakade själfva domsalens väggar med sin vältalighets glans och kraft, såg jag den orm, hans fader närt vid sin barm (lord Plunkett) darra för hans blick och detta mänsklighetens utskum, som dömde honom (lord Norbery), blekna och skälfva på sin stol.”
Blott tjugutre år gammal dömdes Robert Emmet att först hängas och därpå halshuggas, och domen gick genast i fullbordan på det mest brutala sätt. Men i regeringens tidning, toryorganet London Chronicle kunde man läsa, att “han vid afrättningen lagt i dagen samma blandning af nonchalance och fräckhet som under rättegången och synts håna de fruktansvärda omständigheter, i hvilka han befann sig; intet kunde mindre likna den sanne kristnes ro; Gud bevare oss för människor med slika principer!”
Då Moores “Irländska melodier” utkommo, fick också Emmets minne sin upprättelse, då “hörde man i dem ett helt folks sorg och harm stiga och sjunka, hviska och ropa, klaga och mumla som hafvets böljor och med ett naturelements omotståndliga makt.” Det fanns snart icke i Irland en bonde, som icke kände sången:
"Nar han, som dig dyrkar, har gatt härifrån
och blott lämnat ett minne af sig,
vill du gråta, o säg, när man höljer med hån
detta lif, som var helgadt åt dig?
Ja, gråt, — och hur fiender svärta mig ner,
deras dom plånas ut af din tår;
fastän skyldig mot dem, likväl himmelen ser,
att mot dig allt för trogen jag står.
