Ruskin, som är en varm loftalare öfver förflutna tider, har lämnat en särdeles målande beskrifning på detta sätt att färdas, som onekligen också erbjöd sina behag.
“De stackars moderna slafvar och dårar, som låta släpa sig omkring likt villebråd eller fällda timmerstockar genom de länder, de inbilla sig besöka,” säger han, “ha icke den minsta föreställning om det mångfaldiga nöje och de glada förhoppningar, som voro förbundna med valet och ordnandet af en resvagn i forna dagar. Först de mekaniska frågorna om styrka och lätthet och personers och packnings säkra och lämpliga fördelning och placering; det sluga ordnandet af förrådsrum under sätena, lönlådor under fönstren, osynliga fickor under stoppningen, fria från damm och tillgängliga endast genom dolda springor eller trolska klaffar; kuddarnes fästande, så att de icke kunde glida; hörnens afrundande för den behagligaste hvila; jalusiers och snörens kloka fästande, fönstrens noggranna inpassning, ty därpå berodde i själfva verket hälften af behaget af en resa i vagn, och hela denna lyx’ afpassande efter den person, som skull sitta i vagnen, i det lilla hus, som under en tid af fem eller sex månader i själfva verket skulle bli hans hem; allt detta var redan i och för sig en resa i fantasien med den verkliga resans alla behag, men utan dess obehag …
“För en familjevagn af denna solida inrättning med packning och sex eller ännu flera personer behöfdes ovillkorligen fyra hästar, om den skulle komma någon hvart; och ett halft dussin dylika anspann hölls i beredskap vid hvarje posthus … Hästarne voro på alla europeiska reslinjer mer eller mindre lämpliga för sitt ändamål, groft byggda och starka draghästar, oryktade, långsvansade, godmodiga, ihålliga och jämna i sin lunk, mestadels lydiga på blotta tillrop, ty endast för mera tydlighets skull behöfde tyglarne användas; piskan behöfde de aldrig smaka, och denna användes endast för att uttrycka kuskens belåtenhet med sig själf och att gifva mötande vagnar tecken att hålla ur vägen och för invånarne i byar och städer, som passerades under dagens färd, tillkännagifva, att framstående personer hedrade dem med sin förbigående närvaro. Om allting var som sig borde, kördes de fyra hästarne af en postiljon, som red på en af posthästarne; men voro hästarne mycket unga eller ryttaren ovan, red en postiljon äfven på den ena spannhästen. Vanligen var kusken helt ung, enär äldre och starkare karlar kunde nyttigare användas till annat arbete, och hvilken käck ungdom som helst förmådde styra de väl inkörda och godsinta hästarne, hvarjämte han icke tyngde så mycket på deras rygg. Ryttarens halfva tyngd låg i hans stöflar, hvilka ofta medfördes bundna på hvar sin sida af sadeln som två ämbar, och, sedan hästarne voro påselade och förspända, gick postiljonen ut på tistelstången och praktiserade sina fötter och ben i stöflarne.
“En knappt mindre officiell prägel än postiljonen var, för en bättre resvagn, kuriren, hvars förnämsta åliggande var att rida i förväg i jämn galopp och beställa hästar vid hvarje posthus, så att dessa stodo påselade i beredskap till ombyte och ingen tid behöfde gå förlorad mellan hållen. Hans högre uppgifter voro att göra upp alla affärer och betala alla räkningar för att bespara familjen onödigt besvär och små obehag, förutom bekymret och svårigheten att tala franska eller andra främmande språk. Dessutom kände han till alla goda värdshus, så att han kunde skrifva och i förväg beställa dem, som bäst passade för
