ateistisk, enär den äfven kunde användas på icke katolska trosbekännelsers gudstjänstföremål. Käckare än någonsin uppträdde för öfrigt klerikalismen med sina anspråk. I ett herdabref anbefallde sålunda en ärkebiskop sitt prästerskap att upprätta noggranna förteckningar öfver alla, som icke bevistade mässan, icke biktade eller underkastade sig kyrklig vigsel eller uraktläto andra kyrkliga plikter; en predikant förklarade till och med från predikstolen, att Ludvig XVIII och Carl X icke voro kristna, utan hemfallna till den eviga fördömmelsen, därför att den förre gifvit författningen och den senare icke afskaffat densamma; exemplen på religiös ofördragsamhet blefvo allt talrikare, och i befolkningens alla lager ökades under ledning af kongregationen och trons fäder de religiösa föreningarna och affiliationerna; på nytt återljöd landet af de larmande missionsöfningarna och korsens uppresande; med större ståt än någonsin firades i Paris jubelåret, och man såg därstädes konungen iförd violett prästdräkt, hela hofvet, statens förnämste ämbetsmän och högsta militärpersoner, en mängd pairer och deputerade gå med i processionerna, som genom gatorna skredo till Notre Dame.
Hos den frisinnade majoriteten af befolkningen måste de klerikales uppträdande naturligtvis väcka harm och ovilja; i namnet jesuit koncentrerade sig också all afsky och allt hat, och Molieres “Tartuffe” blef dagens favoritstycke på teatern. Konungen var visst icke okunnig om dessa känslor hos befolkningen, men sporrades endast så mycket mera att uppfylla hvad han ansåg vara sina religiösa plikter. Hans popularitet försvann; han hälsades icke mera med några tillrop, då han visade sig offentligt; huru hatad ministären Villèle var, skulle han erfara, då han den 29 april 1827 höll revy öfver nationalgardet i Paris; konungen mottogs af ropen: “Ned med ministären!” och de kungliga damernas vagn omgafs af hopar, som ropade: “Ned med jesuiterna!” Då två legioner af nationalgardet, som marscherade förbi ministerhotellen, ropade: “Ned med Villèle!” blef denne så uppbragt, att han förmådde konungen att upplösa nationalgardet, och därmed hade Carl X brutit med Paris’ bourgeoisie.
För Carl X voro emellertid alla dylika yttringar af folkstämningen förspillda. Icke heller insåg han betydelsen af de demonstrationer, med hvilka det liberala partiet hälsade Lafayettes återkomst från Amerikas Förenta stater eller som ledsagade den frisinnade deputeraden Manuels begrafning. Då Villèle framlagt ett förslag, hvilket i hög grad skulle inskränka pressens frihet, men måste återtaga detsamma, firade Paris detta nederlag med en storartad illumination. Konungen såg däremot häri endast ett bevis på ministärens svaghet och blef allt mera betänkt på att skaffa sig ett nytt och kraftigare kabinett.
Villèle ville emellertid icke afgå, utan gjorde förtviflade försök att hålla sig kvar vid statsrodret. Tre dagar efter kammarsessionens slut återställde en förordning censur öfver den periodiska pressen, men detta hade endast till följd, att sällskapet “Pressfrihetens vänner” bildades, delvis af pairer och deputerade, och med sina flygskrifter ersatte de genom censuren förlamade tidningarna. Då valen till den nya kammare, som skulle sammanträda den 5 februari 1828, förtogos, använde regeringen hela det maskineri, som stod henne till buds, på att leda valen efter sin vilja, men fann i den af det liberala partiet under Guizots ordförandeskap bildade föreningen Aide-toi, le ciel t’aidera en motståndare, som med strängt lagliga medel öfvervakade valen.
