Dessa ledde också till ett förkrossande nederlag för ministären, och slutligen hade Villèle ingen annan utväg än att afgå. I spetsen för den nya ministären trädde vicomte de Martignac, som varit högerns skickligaste talare, men genom sitt förbindliga och försonliga väsen midt under de häftigaste debatter gjort sig mycket omtyckt.
Den nya ministären skulle emellertid icke bli långlifvad. Om dess program sade ultras hånande, att det kunde sammanfattas i orden: “Jag älskar pappa, den gode guden; men jag älskar också mamma, revolutionen!” och konungen själf stämplade i förening med sina förtrogne mot kabinettet. Den hyllning, som bereddes honom på en resa i Lothringen och Elsass, styrkte honom i hans inbillning, att folket icke frågade efter chartan och att endast kammaren och pressen vore Parisbefolkningens förledare. “Hör ni?” sade han till Martignac; “ropar folket kanske: lefve chartan? Nej, det ropar: lefve konungen!”
Hofvet och konungen önskade ett systemskifte, men det blef likväl kammaren, som genom en koalition mellan liberale och ultras störtade ministären. Båda partierna skulle snart få anledning att ångra sin kortsynthet. I stället för kabinettet Martignac trädde den 8 augusti 1829 ett ultrarojalistiskt kabinett med den lika enfaldige som halsstarrige furst Auguste Jules Polignac i spetsen, hvilken till sitt program tog konungens ord: “Inga eftergifter mer!” Utnämnandet af detta kabinett kändes af de liberale som ett slag i ansiktet, och äfven rojalisterna klandrade och beklagade konungens missgrepp samt motsågo framtiden med allt annat än glada förhoppningar. I pressen började genast de häftigaste anfall på de nya ministrarne.
Trots den stränga presslagen af 1822 hade dagslitteraturen i tidningar och flygskrifter erhållit ett alldeles ofantligt omfång och inflytande, och äfven på detta område hade oppositionen obestridligt öfvervikten. En särdeles stor spridning erhöllo Tablettes historiques, hvilkas förläggare Costa 1823 förvärfvade ett antal yngre krafter, såsom Thiers, Mignet, Rémusat m. fl. År 1824 grundade Pierre Leroux och Dubois tidningen Globe, i hvilken en glänsande konstellation af unga talanger med liberala åsikter, Rémusat, Vitet, Duchâtel, Duvergier d’Hauranne, Sainte Beuve, diskuterade filosofiska, sociala, religiösa, historiska och litterära frågor. Revue française grundades 1828 och blef organ för Guizot, de Broglie, Barante m. fl.
Djupaste intrycket gjorde en af Saint Marc-Girardin i Journal des Débats införd artikel, i hvilken det bland annat hette: “Så skall då åter det band af kärlek och förtroende, som förenat folket med monarken, vara brustet! Så kasta sig då åter hofvet med sina gamla ränker, emigrationen med sina fördomar, prästadömet med sitt hat till friheten, mellan Frankrike och dess konung! Hvad det vunnit genom fyrtio års ansträngningar och olycka, beröfvar man det; hvad det med all kraft och energi stöter ifrån sig, det pålägger man det med våld. Äfven om de ville, skulle de män, som nu föra regeringen, icke kunna vara moderata; det hat, deras namn väcka i alla sinnen, är för djupt för att icke besvaras. Hvad skola de nu göra? Stödja sig på bajonetternas makt? Nu för tiden ha bajonetterna intelligens och känna och akta lagen … Skola de sönderslita chartan? De böra noga betänka sig, innan de taga detta steg. Chartan har numer en auktoritet, mot hvilken despotismens alla ansträngningar skola krossas.”
