Den här sidan har korrekturlästs
329
ESAIAS TEGNÉR.
“Evigt kan ej bli det gamla,
ej kan vanans trötta läxa
evigt repas upp igen.
Hvad förmultnadt är, skall ramla
och det friska, nya växa
upp utur förstörelsen.”
ESAIAS TEGNER, 1829.
Då reformationsjubelfesten 1817 firades, mottog Tegnér uppdraget att hålla
ett tal, och detta blef ett af de yppersta på svenskt tungomål hållna, “tankerikt
och bländande, vittnande om ett alldeles nytt slags vältalighet.” Också väckte
det stort uppseende, på samma gång som det framkallade de lifligaste gensagor
till följd af den kritik öfver såväl det adertonde som det nittonde århundradet
talaren tillåtit sig. Men härmed hade Tegnér uppenbarat en annan sida hos sig,