sig nya riktningar gällande med så mycket större kraft, som det tryck, fäderneslandets olyckor och ovissa belägenhet utöfvat, numer försvunnit. I vitterheten inträdde sålunda i främsta rummet ett blomstringsskede, som skulle räcka under hela Carl XIV Johans tid eller ända till seklets midt och hvaraf minnet under århundradets senare del icke fördunklats. Från Tegnérs lyra ljödo de mäktiga toner, som aldrig skola förklinga, så länge ännu svenska talas i norden, och kring honom, den förste, den störste af dem alla, samlade sig i mångdubbla led och under ifrig strid för nya idéer, nya läror, skalder, vältalare, tänkare, vetenskapsmän och skriftställare, som bilda tidehvarfvets storhet.
Själfständig i uppfattning, fri i känsla och tanke, bevarade Esaias Tegnér, född den 13 november 1782, under en följd af år professor i Lund, ändå för tredje Gustafs tidsålder stora sympatier, åt hvilka han också i sin härliga sång till Svenska Akademiens minnesfest gaf ett storartadt uttryck, i det han säger:
“Min barndom föll uti hans solskensstunder,
jag minns den tiden: hur den är mig kär,
med sin förhoppning, sina sångarrunder
och allt det nya lif, som rördes där!
Det var som våren, när hans värma droppar
ur blånad sky och löser vinterns tvång:
då leka djur, då svälla lundens knoppar,
och kinden färgas, mänskohjärtat hoppar
och allt omkring är lust och mod och fågelsång.
Där låg ett skimmer öfver Gustafs dagar,
fantastiskt, utländskt, flärdfullt, om du vill,
men det var sol däri, och, hur du klagar,
hvar stode vi, om de ej varit till?
All bildning står på ofri grund till slutet,
blott barbarit var en gång fosterländskt;
men vett blef plantadt, järnhårdt språk blef brutet,
och sången stänrid och lifvet mänskligt njutet,
och hvad Gustaviskt var, blef därför äfven svenskt.”
Å andra sidan “växte han upp med den nya tiden och älskade dess anda,” men om han sålunda också närmade sig nyromantiken, förblef han likväl främmande för dess dunkel, dess reaktionära tendenser och dess grumliga metafysik. I stället ägde Napoleon alltid hans beundran, och i sin dikt “Hjälten” uttalar han öppet tankar, som icke stå tillbaka för en Carlyles herosdyrkan eller för en Nietzsches beundran för “öfvermänniskan”:
“Ser du, kring den starke anden
växa alltid starka vingar.
Hvad rår örnen väl därför?
Dufvan plockar korn i sanden,
men han tar sitt rof och svingar
mot den ban, där solen kör”;
och med utomordentlig kraft häfdar han det nyas rätt: